Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 1

Hästarne leddes fram till hufvudingången; en vagn hade blifvit anordnad åt miss Mordaunt och hennes unga döttrar, hvilka ingenting hade emot att framställa gina vackraste vinterhattar till beskådande på mötesplatsen. Snön hade smält, utom här och der, hvarest den fortfarande låg i stora drifvor, och på de aflägsna kullarno som ännu buro sin rena hvita skrud. Vägarne hade blifvit uppblötta af den smälta snön så att hästarne fingo vada i stora vattenpölar, dervid vattnet stänkte upp i de ridandes ansigten. Det fanns endast en dame utom Lydia Graham som hade för afsigt att åtfölja jagten och denna dame var den vackra unga hustrun till en kavalleriofficer, som tillbragte en månad hos sina slägtingar i Hallgrove. Jagtpartiet red ut genom prestgårdens portar i leder om två eller tre. Alla hade hunnit ut på landsvägen före kyrkoherden sjelf, som satt sig upp på sin nya jagthäst. Till sin ytterliga förvåning faun han en viss svårighet att styra djuret. Hästen skyggade från den ena sidan till den andra på den breda landsvägen, sparkande upp vatten och smuts på kyrkoherdens möka jagtrock. — Så, så, Niagara, sade Lionel i det han klappade djuret så halsen; sakta, sakta, Hans röst och det smeksamma vidrörandet af hans hund tycktes utöfva någon verkan, ty hästen började trafva lugnt framåt vägen efter det öfriga sällskapet, som Lionel snart upphann. Han red bredvid squire Mordaunt, en erkänd bästdomare, hvilken under några minuter gaf akt på kyrkoherdens häst,