Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 2

— Om ni så behagar. De voro båda goda schackspelare och spelet räckte länge. Men då och då under det Lionel väntade på Lydias drag kastade han en blick emot den plats der sir Reginald Eversleigh stod inbegripen i samtal med Gordon Graham och Douglas Dale. Om kyrkoherden ej vetat någon fläck på Reginald Eversleighs karakter, skulle zigenerskans ord ej haft minsta vigt för honom; men Lionel visste att hans kusins ungdom varit vild och utsväfvande, samt att han, den älskade adoptivsonen, den länge erkände arfvingen till Raynham, blifvit gjord arflös af sir Oswald — en af de bäste och mest ädelsinnade bland män. Som Lionel Dale visste detta, var det knappt underligt om han till en viss grad tog intryck af zigenerskans varning. Ian betraktade sin kusins ansigte med forskande blick. Det var ett vackert ansigte — nästan fullkomligt till formen; men var det väl en mans ansigte, till hvilken man kunde sätta förtroende? Det låg en nervös oro i de tunna läpparne, en feberaktig glans i de mörka blå ögonen. Mer än en gång under detta långa schackparti hade Reginald Eversleigh dragit fönstergardinen åt sidan för att blicka ut. Mr Mordaunt, en passionerad jägare, var äfven orolig och förargad öfver vädret samt kastade då och då en blick ut, hvarefter han i misslynt ton förkunnade att frosten fortfor.