Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 3

händelsen med prins Pierre Bonapartes dråp på journalisten Victor Noir, hvilken satte pa risarnes sinnen i en stark, för ölrigt lätt förklarlig jäsning. Rochefort rasade i sitt blad, i hvilkat han i frenetiska ordalag tillvitade Bonaparterna mord och plundring. Under sådana oroliga dagar som dessa gick det icke an tör regeringen att visa slapphet, utan ingick derför regeringen till lagstittande församlingen med begäran att få åtala representanten Rochefort. Denna begäran beviljades, och åtalet anställdes. Rochetort vägrade dock att hörsamma kallelsen och inställde sig ej inför domstolen, under föregifvande, att denna ej utgjordes af folkvalda män. Han blef då fälld detta oaktadt. Den lagenliga besvärstiden förgick, utan att Rochefort inkom med vad till högre rätt. Domen var särdeles mild och gick ut på några månaders fängelse eller böter. Eftersom Rochefort ej besvärade sig, förberedde regeringstidningarne allmänheten på hans häktning. I Måndags var Rochefort ännu tillstädes i lagstiftande sörsamlingen, då den bekante frihetsvännen Cremieux tillkännagaf sig vilja följande dag göra en interpellation till regeringen angående verkställandet af domen mot Rochefort. Inrikesministern förklarade sig då skola genast besvara en interpellation, men kunde ej vänta på resultatet al densamma, utan måste uppfylla sin pligt såsom handhafvare af den verkställande makten, hvilken måste utföra lagens bud. Uremieux påstod då, att regeringen måste ha ett nytt och särskilt bemyndigande, för att kunna häkta Rochefort, emedan häktningen innebar under tryckandet af en del af nationalförsamlingen. Ministern ådagalade omöjligheten af ett sådant bemyndigande. Regeringen hade bemyndigats en gäng att åtala Kochefort. Ilon hade vådjat till lagen och denna hade talat. Medlemmen af den radikala venstern, hr Gambetta, föreslog då, att man skulle antaga en motiverad dagordning och att verkställandet af domen på Rochefort skulle uppskjutas tills efter sessionens slut. Ollivier yttrade nu, att Gambetta förvexlade den lagstiftande och den verkställande makten samt bestred på det bestämdaste hans statsrättsliga äsigter, förklarande tillika, att regeringen ej skulle rygga rillbaka för partirörelser, utan grunda en sann frihet, men endast på rättvisans grundval. Församlingen antog derpå en enkel dagordning. dermed antydande, att den gillade domens verkställande. Samma dag på aftonen, kl. 8, häktades Rochesort, och kort derpå utbröto oroligheter. I förstaden Belleville uppkastade man tillochmed en barrikad, och 15 personer, som försvarade den emot polisen, blefvo häktade. Ärven på andra punkter af Paris sökte man uppkasta barrikader, men förhindrades deritrån at polisen. Vid midnatt hade omkring 200 häktade personer blifvit intörda till polisprefekturen. En stund derefter, omkring kl. !,1, plundrade en hop upproriska vapensabri kanten Lesancheuxs revolversabrik vid Rue Lafayette och medtogo 40 gevär samt 300 revolvrar, så att troligen blodsutgjutelser ej skola uteblifva. Också ha flera personer, ätven polistjenstemän, blifvit sårade. Den so nare delen af natten forflot dock i lugn, och militärmyndigheterna vidtogo kraftiga åtgärder, för att sörekomma nya försök till revolt. Så långt gå våra hittills erhållna underrättelser. Dessa oroligheter ha föregåtts af stormiga uppträden på Theatre de la Porte Saint Martin, hvarest uppföres Victor Hugos skådespel Lucrezia Borgia. bå detta d. 2 d:s gick första gången ötver tiljan, hade de oförsonliga infunnit sig till stert anal och bildade majoriteten i salen. Redan före representationens början rådde ett förskräckligt larm. Rochefsort infann sig och helsades med några enstaka lefverop, men då redaktören i den ultra-bonapartiska ÅPays, Paul de Cassagnac, inträdde i sin loge, bröt stormen lös. Först ropade några personer honom vid namn oster den famösa melodien Des Lampions; deras antal steg snart till 500. Panl de Cassagnac stod lugnt och lorgnetterade hopen. Nu började man hvissla, och då de Cassagnac gaf ett tecken, att man skulle följa honom ut på gatan, blef larmet värre än nägonsin. Från alla håll skreks, hvisslades, skymfades — det var en scen, som ej kan återgifvas. Stormen lade sig först, då ridåen gick upp. Mellan första och andra akten upprepades oväsendet; det blef ännu starkare, då Cassagnac äfven började att utmana mängden. Mellan andra och tredje akten steg iumultet. Man inskränkte sig likväl ej till Cassagnac, utan angrep äfven marskalk åå i i H i i i bert, i det hang namn ljöd från alla håll till melodien des lampions. Under fjerde mellanakten var Cassagnac försvunnen. Hans vänner hade förmått honom att före styckets slut lemna teatern. Han går, som bekant, aldrig ut obeväpnad, och de befarade, att det kunde komma till blodiga scener, om demonstrationen emot honom skulle fortsättas ute på gatan. Flera utmaningar ha egt rum, och 4