Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 2

— Lyckan är störst på min sida, svarade Lionel Dale. Det är den rikes nöje att afhjelpa den fattiges behofver. Lydia Graham svarade ej; men hennes ögon uttryckte j cn beundran som qvinnlig förbehållsamhet måtte ha förbjudit henues läppar att uttala. Då puddingen skulle ätas, gick mr Dale omkring bland sina anspråkslösa gäster för att här och der utbyta några vänliga ord, skaka hund med dem, klappa de små barnen på hufvudet och vänligt fråga efter de sjuka och frånvarande. Då han stannade för att samtala med en af sina församlingsbor, blef hans uppmärksamhet fästad vid ett obekant ansigte. Det var ansigtet af en gammal man som satt på motsatta sidan af bordet och tycktes uteslutande upptagen af det angenäme göromålet att bana sig väg genom ett stycke plumpudding. — Hvem är den gamle mannen midtemot? frågade Lionel den jordbrukare som han talat med. Jag känner ej igen hans ansigte. — Nej, sir, svarade jordbrukaren; han tillhör ej denna trakt. Gaffer Hayfield förde med sig honom hit. Jag förmodar han är en slägting till Gafker. Det är allt litet oförsynt, sir; men Gasker Hayfield är känd som sådan. — Jag vet ej det, William. Om manuen är en slägting till Hayfield, så är det skäl i att han är här med Hayfield, svarade Lionel godlynt. Jag är glad att se det middagon smakar honom. — Ja, sir, svarade jordbrukaren med ett grin; han