Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 2

iäåHallgrovoe än den måltid som klockan sju skulle serveras för honom sjelf och de gäster, som voro af hans rang. Det fanns vissa personer i Hallgrove och dess grannskap, som påstodo att Lionel Dale var mera begifven på denna verldens nöjen än som anstod en prest och god kristen; men de som sett honom sitta vid sjuksängen eller bispriuga nödens barn jkunde säkert ej missunna honom den oskyldiga lycka han njöt af på sina lediga stunder. Det enda för hvilket han sjelf tyckte sig kanhända vara tadelvärd, var hans passion för jagtens nöjen. Ingen som stod bland den lilla gruppen vid ändan af det långa bordet denna juldag kunde betvifla att Lionel Dales hjerta var rent som guld. Han var ej ensam bland sina fattiga församlingsbor. Hans gäster hade begärt tillåtelse att få åse de fattigas middag klockan två. Lydia låtsade särskilt att vara angelägen härom. — Jag längtar att få se de kära varelserna äta sin plumpudding, sade hon med nästan ungdomlig häufärelse. Mr Dales församlingsbor gjorde full rättvisa åt den rikliga julmiddag som serverades dem. Lydia Graham förklarade att hon aldrig bevittnat något som gjorde henne så mycket nöje som deana måltid. — Jag skulle vilja byta ut alla fashionabla middagar under en hel säsong för on sådan undfägnad som denna, mr Dale, yttrade hon med en vältalig blick på kyrkoherden. Huru lyckligt måste ej ert lif vara; och huru böra ej dessa menniskor skatta sig lyckliga!