Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 1

—— —kä— —ä—d.dF lämplig. När en anhängare af trihandelssystemet anser inhemska lån böra föredragas framför utländska, gör han sig derföre, enligt vårt förmenande, skyldig till en stor inkonseqvens. Det faktiska förhållandet att vilkoren för produktionen äro i olika länder olika utgör, såsom bekant är, en bland utgångspunkterna för det protektionistiska betraktelsesättet. Protektivsystemen anse det vara statens pligt att i möjligaste mån söka utjemna dessa olikheter och dymedelst förskaffa de nationella arbetskrafterna först och främst användning och vidare en lön, som åtminstone närmar sig den hvilken i utlandet kommer arbetet till godo. Enär det således egentligen är det inhemska arbetet, som protektionismen vill skydda, följer deraf att skyddstullar endast läggas på törädlade varor d. v. s. sådana i hvilka ert större mått af menskligt arbete ingår, men att deremot införseln at rååmnen och cirkulationsmedel bör på allt sätt befordras. Förädlingen af råämmnena gifver nemligan användning åt arbetskraftor, som möjligen annars förblitvit obegagnade, och det rörliga kapitalet, cirkulationsmedlet, utgör förnämsta dritkraften i industriens maskineri. Från skyddssystemets ståndpunkt finnes således ingen anledning att sörorda den inländska uppläningen, utom för det särskilda fall att kapitalsamlingen i ett land blifvit så stark, att råutefotens laga ståndpunkt icke längre innevär tillräcklig belöning för den försakelse, som utgör besparingarnes egentliga källa, och att vidare kapitalbildning härigenom motverkas. Menu att törhålander skulle vara sådant inom vårt land, det torde icke ens våra största sanguinici vilja påstå, och det är icke inom protektionismen som det sangumiska temperamentet finnes. Om således icke ur allmänt ekonomisk ståndpunkt något skäl förefinnes hvarför vårt land vid den upplåning för statens räkning, som är nödvändig, skulle föredraga ew inhemskt lån, återstår det likväl att tillse om nägra särskilda förhållanden finnas, hvilka töranleda till att just denna utväg bör anlitas. I du utlåtande öfver anskaffandet af medel till jernvägsbyggnader, som finansministern afgifvit, har han på ett bindande sätt ådagalagt olämpligheten af att temporära lån vidare upptagas. Men det förefaller oss som om vid redogörelsen för orsakerna till att upplåningen bör ske inom landet samma bindande bevisning icke skulle hafva blifvit iakttagen. Finansministerns anförande rörande denna punkt går egentligen ut på att framhäfva alt en sådan vore verkställbar. Han omnämner med alseende härpå, att sedan år 1864 allmänna hypoteksbanken lyckats försälja obligationer, stiällda på svenskt myut, till ett belopp af 29 mill., hvaraf blott under de första aderton dagarne af Jan. månad d. å. närmare en mill; hvarförutom riksgäldskontoret under samma tid upplånat 10 millioner inom landet. Frågan huruvida lånets negocierande i utlandet vore lämpligt eller ej, upptager han icke till pröfning, utan åtnöjer sig med att yttra, art cmedan hypoteksbankens exempel visat in hemska statslån äfven af betydliga belopp vara möjliga och då man genom upptagandet af cu dylikt skulle tillfredsställa en ofta uttalad onskan, bar han för sin del icke tvekat att tillstyrka att sådant må ske. Det är utan tvilvel ett i hög grad anmärkningsvärdt faktum, att under 5 å6 år — en tidrymd, hvars största del ändock karakteriserats af ekonomiskt betryck — staten och hypoteksbanken kunnat inom landet uppläna närmare 40 mill., under det att samtidigt åtskilliga kommuner, deribland särskilt vär hufvudstad, konkurrerat om det lediga kapitalet med mycket betydliga belopp. Detta skulle antyda en inhemsk kapitalbildniog af icke mindre än 8 å 9 millioner årligen. Inom den logiska bevisningsläran finnes emellertid en regel, som säger att den, hvilken bevisar för mycket, bevisar intet, och vi frukta att äfven i detta praktiska sall nämnda sats eger ulllämpning. Ty vore en dylik kapitalbildning möjlig i vårt land, särdeles under de tryckta ekonomiska konjunkturer som på senare tid —— — —