Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 1

ord den verkliga kapitalrabatten blef 15 h 4. Detta låns dyrhet hade emellertid sin gaund i tillfälliga förhållanden, om hvilka man kan hoppas att de icke skola behöfva ånyo inträda, och det vore derför förhastadt att härifrån draga någon slutsats om att ett nytt lån nödvändigt måste betinga lika dryga vilkor. En bättre hållpunkt för bedömandet af den framgång vårt land skulle röna vid en ny låneoperation i utlandet afgifva de noteringar, som f. n. finnas å våra i utländskt mynt upptagna lån. Om man i alsigt att utröna detta förhållande granskar kurslistorna finner man alt t. ex. det ofvan omtalade 5 7, låneti sterling, hvilket staten, hvad beträffar den af de engelske långitvarne fast öfvertagna andelen, måst emottaga till 8434 2, på båda de ställen hvarest notering sker — i London och Köpenhamn — numera står al pari, eller åtminstone icke mer än 1 å 2 9, derunder, d. Vv. 8 att kursen varierar mellan 98 och 100. Afven det förut i sterling upptagna lånet till 4!(, 00, hvars afslutande på sin tid så mycket tadlades, noteras vanligen till 88 å 89, d. v. s. fyra points högre än det belopp, hvartill vi mäste antaga det senast afslutade 5, lånet. Afven no eringen af våra i tyskt mynt utfärdade obligationer innebär ingenting nedslående, ty ehuru de svenska foudpapperen å de tyska börserna förekomwa under nästan flera rubriker än dem som upptagas at öfriga staters lån sammanlagde — en följd deraf att innan hypoteksbanken inrättades de olika provinsernas hypotekstöreningar opererade hvar för sig — är kursen på svenska statens 5 44 lån likväl 95 å 96 och på dess 41, 0 lån 88 å 89; i båda fallen säledes betydligt högre än emissionskursen på 1868 års lån. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att den kurs till hvilken obligationerna å ett nytt lån komme att utfärdas skulle med några points understiga den notering, som de gamla lånen ega; approximativt torde man deremot vara berattigad att från den sistnämnda sluta till den förra. Intet skäl finnes således att antaga det den engelska eller den tyska lånemarknaden vore stängd för en fornyad svensk upplåning eller att en sådan endast läte sig verkställas på mindre drägliga vilkor. Redan för några år tillbaka uttalade emellertid riksdagen den åsigt att staten icke borde vid sin upplåning alltid vända sig till samma långitvare — dittills de tyska bankirerna — utan att fälvet för låneoperationerna borde utvidgas, äfven om det första inträdet i en ny marknad komme att vara förenadt med någon uppoffring. Fullmäktige i riksgåldskontoret erhollo i ötverensstämmelse med denna äsigt anvisaing att vända sig ull Eugland — en anvisning som följdes och hade till effekt 1861 års lån i sterling. Vi kunna icke se annat än att det vore en tillämpning af samma grundsats om man försökte erhälla det lån hvarom nu är fråga, i francs. Genom de efter handelstraktatens afslutande allt mera lifliga handolstörbindelserna med Frankrike, genom vårt deltagande i den stora verldsexposit onen i Paris, och genom de haltofficiella åtgärder som vidtagits för att sprida kunskap om våra torhällanden, torde värt land numera vara någorlunda kändt i Frankrike eller åtminstone bland dess kapitalister, och således det första vilkoret för ett låns framgång derstädes törefinnas. Eet i srancs upptaget lin skulle dessutom erhålla kurs i de örriga länder, i hvilka det franska myntsystemet är antaget och våra obligationer såldedes få tillfälle till placering ätven i sådana kapitalbildande samhallen som t. ex. Belgien och Schweitz. Härtill kommer slutligen att franesystemet är det universella myntsystemet, framtideas system, att allt flera lander förklara sig vilja ansluta sig till detsamma och att efter all utsigt vårt oget land inom kort kommer att antaga det När sistnämnda fall inträffat skulle utan tvifvel dylika i francs utställda obligationer, isynnerhet vm deras belopp äfven utsättes i svenskt mynt, söka sig väg till vårt land igen, om föratsärtningarne för ett inhemskt fondsystem dessförinnan uppmkomit. Finnas derföre verkligen de tordelar vi d