Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 1

Kapten Graham slatade sin cigarr och gick ut tilsin klubb lemnande systern easam, missnöjd och dyster att tillbringa fin dag bäst hon ville. Den tid hade funnits då tanken på ett besök i llallgroves prestgård skulle ha varit mycket angenäm för henne. Men denna tid var förbi. Hennes högmod var qväst af missräkningar, hennes sjelfviska natur förbittrad genom de motgångar hon haft. Det hängde en spegel öfver kaminen. Lydia betraktade sitt mörka ansigte i denna spegel. Det var ett vackert ansigte; men en skugga af högdragenhet fördunklade dess skönhet. — Jag skall aldrig lyckas, sade hon då hon såg sin bild. Det hvilar någon hemlighetsfull förbannelse öfver mig och min skönhet. Hela mitt lif har jagblifvit förbigången af qvinnor som i hvarje hänseende varit mig underlägsna. Om jag ej vann kärlek i min ungdoms och skönhets blomming, huru kan jag vänta att bli älskad nu då ungdomen är förbi och skönheten på retour? Och dock väntar min bror att jag skall sjela mitt gamla spel i det vanskliga hoppet att vinna en rik man! Hon höjde på axlarne med en föraktlig åtbörd och vände sig ifrån spegeln. Men ehuru hon låtsade förakta sin brors planer, var hon ej sen att låna sig åt dom. Hon gick ut på morgonen och styrde sina steg till modehandlerskan. Det uppstod ett långt och något obe shagligt samtal mellan modehandlerskan och hennes kund, ty Lydia Graham hade sjunkit allt djupare i skuld för hvarje år som gått, och det var endast genom tillfälliga afbetalnin