Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 1

Det nya lånet skulle således kanske nödgas umbära Danmarks krattiga biträde i fråga om obligationernas placering, och då det tyska kapital, hvilket vi antagit hafva tem porärt fungerat vid spridningen af obliga tionerna till allmänheten, endast oegentligt kan tagas i betraktande, måste man frukta att detta lån med hela sin tyngd skall falla uteslutande inom den svenska penningmarknaden. Oivan hafva vi uttalat den förmodan att hypoteksbanken skulle såsom låntagare ut trängas, men hurudan tror man väl ställningen skulle bli tör de enskilda yrkesidkarne, såväl för de icke-jordbrukare, hvilka för fyllandet af sina lånebehof sakna en så kratug associationsform som hypoteksbanken att tillgå, som ock för de jordbrukare, hvilka i sm skuldsättning hunnit öfver det lågställda max:mum, hvars uppnående utgör hinder tör erhållandet af vidare hypotekslån? Redan nu höras ofta klagomål ofver den ena eller andra yrkesklassens betryckta ställning — klagomäl som emellanåt kulminera i riksdagsmotioner — och anspråk på att betrycket skall afhjelpas genom statens mellankowmst, t. ex. genom inrättande at länetonder som utlåna mot lägre räntesats m. m., framträda som oftast. Dessa anspråk hafva hittils blifvit tillbakavisade såsom obefogade, men de skola vinna i kraft och styrka om staten genom aut uppträda i en öfverväldigande konkurrens mo! den enskilde ger dem ett visst sken at borättigande. Då torde man kunna blitva vittne ull den besynnerliga kretsgång att staten upplånar medel till högre ränta för att sedan mot lägre utlåna dem till sina medlemmar — ett förfaringssätt, som genom de för allmänna diskonten gällande bestämmelser redan nu kan anses hafva inom ett mindre område vunnit erkännande.