Göteborgsposten – 8 februari 1870, sida 3

dödsstraffet under sem former, neml. styckning i syra delar, döden på bålet, stegel och hjul, halshuggning och hängning. Halshuggning som specielt var fö behållen adelsmän, medtorde ingen vanära. Nu äro alla dessa gradationer, som användes mot kungamördare, kyrkotjufvar och vanliga förbrytare, for beständigt afskattade enär det i stafklagens 12 s heter: IIVarje lifdomd skall halshuggas. licdan i början af revolutionen började man tanka på att låta alla lfaömua undergå ett och samma strafl. Detta skedde dock icke så mycket af humanitetsskäl som för att göra alla lika intör lagen och låta hela folket komma i åtnjutande af ett egendomligt privilegium, som adeln hittills hade förbehållit at sig, det nemligen att bli afrattad med yxan hvarigenom, enligt den allmänna meningen ingen skugga z is på den dömdes oskyldiga tamilj. Man valde derfore yxan d. v. s. den mekaniska yxan, som verkade af sig sjelf, så att säga utan menniskans mellankomst. Det var som bekant läkaren Guillotin, en tilantropisk man af en mycket mild karakter, som uppfann detta redskap, hvilket hutvudsakligast ar konstrueradt efter prmeipen i en sägram. Den 17 April 1792 gjordes torsök dermed på lik och på djur. Guillotin haue gifvit fallbilan en vågrät form, dess verkan var derföre icke fullständig och de djur hvarmed man profvade maskinen bletvo endast lemlastade och krossade. Dokter Louis sekreterare vid kirurgiska akademien gat jernet en sned form och problemet var löst. Gullotimen använ.es första gången på en strätrötvare Pilletie, som afrattades d. 22 Maj 1792. Guillotin var förtjust: -Ingen vanära längre för barnen! Ingen otymplighet vid afrattningen att befara! I sin glädje lat han till och med ett uttryck undsalla, som sedermera aldrig har blitvit glömdt. -om icke fruktan för döden funnes till, sade han, skulle man icke känna nagon smärta alls, man skulle på sin höjt känna en svalkande. Den stackars mannen förde nog ett annat språk, sedan han fick se, huru hans ftilantropiska instrument blef missbrukadt. Man har påstått, att han sjelt blitvit guillotinerad och sålunda fått pröfva på maskinens fullkomlighet; så är likväl icke förhållandet, han afleu lugnt i Paris ua. 26 Mars 1814, 76 ar gammal. Guillotinen är nu något mindre och lättare än från första början, men ar för öfrigt i det vasentligaste oförändrad. Det är en fyrkantig estrad al 13 till 14 fots längd och 10 till 11 fots bredd, den höjer sig ungefär 4 fot öfver marken, hvilande på fyra bockar. Golfvet är omgifvet med ett öppet räcke och man uppstiger dit på en trappa om 10 trappsteg. Öfver den mellersta tredjedelen at hela langden höja sig två paralella stolpar, öfverst sammanbundna genom en tvärbock, som kallas för latten. De äro c:a 13 fot höga och anbragta c:a 1 fot från hvarandra. Under Hatten är bilan upphängd; den består af ett trekantigt stålblad, som med trenne tyngder är fästadt vid en väldig ram at bly, hvilken gitver det en betydlig tyngd. Emellan stolparne och det öfversta trappsteget befinner sig vippbrädet som i hvila står lourätt, men som via minsta stöt antar en horisontel ställning och hvarigenom delinqventens hals nedtryckes på den haltmänformiga plankan som tjenar till stupstock. Till höger om vippbrådet finnes en lutande plan, som leder ner i en stor korg, inuti hvilken finnes en zainklada, uppfylld med kli. Under vippbrädet och den halfmånformiga plankan står ett aflångt tråg och framför stolparne ställer man en apparat, som liknar ett badkar, på det att hufvudet, för den händelse det genom någon felaktig rörelse skulle glida ur bödelns händer, icke skall trilla ned från schavotten och varseblifvas af åskådarne. Hela maskinen och allt hvad dertill hörer är måladt i en obehaglig blodfärg som spelar i chokladbrunt. Vippbrädet är försedt med två läderremmar med spännen för att förlama ett möjligen förekommande motstånd hos den lifdomde, men man begagnar sig aldrig af dem. hn halfmanformigt utskuren planka, nedsänker sig plötsligt medelst en enkel mekanism från höjden och fasthäller i förening med den andra på samma sätt utskurna plankan brottslingens hals. lIfter hvad här i korthet anförts, inser man med hvilken enkelhet och säkerhet rättvisans förfärliga värf fullbordas. När den lifdömde kommit upp på schavotten, står han genast midt för vippbrädet som når honom tills miat på bröstet och framför honom öppna sig de båda halfmänformiga plankorna, af hvilka den öfversta är upphissad. Skarprättaren stöter till vippbrädet, som sänker sig och rullar fram; hufvndet synes liksom af sig sjelft falla in me de båda plankhalfvorna och en af bödlarne gr det straxt i häret. Nu äterstär endast tvenne rörelser att göra; den ena att trycka på den fjeder, hvarigenom den öfversta halfmänen bringas att sänka sig ner omkring den olyckliges hals och den andra att trycka på den, hvarigenom bilan faller ner. Ilufvudet faller i korgen, under det att skarprättaren med en rörelse af handen får kroppen till att glida utför det lutandet planet. Den hastighet, hvarmed allt detta föregår är obeskritlig och döden följer så ögonblickligt att man nästau har svårt att förstå det den sneda i bly infattade bilan verkar samtidigt som kil, klubba och lie; den faller från en höjd af inemot 9 fot och väger 120 sk. Man kunde vara frestad att tro det guillbtinen blott behöfver styras och att den af sig sjelf förrättar hela det blodiga arbetet; så är dock icke händelsen. Den man, som fått åt siz uppdraget det tunga värfvet att fullborda dödsstraffet, måste besitta en ovanlig behändighet och styrka. Ilan måste med ena handen styra den lifdomde, hvilket icke alltid är det lättaste. Lescure, som guillotinerades stretade emot och bet skarprättaren ett djupt sår i högra handen, hvaraf han ännu har ett ärr; Avinain, den blodtörstige slagtaren, som högg sina fer i stycken och kastade dem i Seinen, vände sig hastigt bort, att man med begge händerna måste vålla honom om skuldrorna för att tå honom i den rätta ställningen. Det är dock sällsynt, att de litdömda sålunda sätta sig till motvärn, men huru nedslagna och resignerade de än äro, rör sig dock sjelfuppehållelsedritten hos dem. För såvidt de icke förorat medvetandet, göra de alla utan undantag, så snart vippbrädet fört dem fram till målet, i det ögonblick, då allt går så hastigt för sig, att ögat knappast kan följa det, en ovilkorlig, omedveten rörelsc. Istället för att hålla hufvudet rakt fram föra de det åt höger, i det de instinktmässigt draga sig vort från skarprättaren, som står vid deras venstra sida. De komma derigenom att stöta emot den ene af stolparne istället för att lägga sig i den nedersta lalfmanen. Det gäller derföre att få dem in i rätta ställningen, att ratta till dem som det heter på bödelspråket, men denna enda ansträngning, som går blixtsnabbt för sig erfordrar ensamt den en utomordentlig styrka. Efter hvarje afrättning är det som om underarmarne voro sönderslagna på mige, A. Ar