Göteborgsposten – 5 februari 1870, sida 2

bes:rides af den galliska kyrkan, ogillas af franska nationens herrskare och förkastas af franska folket, densamma likväl skull promulgeras i en stad, hvarest ordning och myndighet endast genom en fransk ockupationskårs närvaro kunna upprätthållas. Följden härat måste således bli den, att Frankrike antingen måste motsäga sig ejelf eller ock draga sina trupper tillbaka, på det att dess fana ej längre må skydda en makt, som är fientlig mot solksrihetens första begrepp. Men dragas de franska trupperna tillbaka, skall med ovilkorlighet tölja, att det nationala partiet i Italien skall rusa mot Rom och beniäkt ga sig detsamma, äfven om ekumeniska mötet sina hundrade gånger förklara påfvens verldsliga välde för en dogm. Afven om det i Tuilerierna skulle finnas någon lust att allt oaktadt hjelpa den gamle päfven, är det dock visst, att man der icke kan det. Det radikala elementet tränger på, och den napoleonska dynastiens framtid beror al en konstitutionel ministör med moderatliberala principer. Denna minister återigen skall ej på något vilkor kunna upprätthålla en så sket ställning, som att den skulle understödja en påfvemakt, hvilken förkastar alla de principer, som utgöra den franska nationens själslif. Ett felsteg blott i denna riktning, och de radikala skulle ha segren i sina händer. Ett bevis på de radikalas otörsonlignet se vi bl. a. i denna skritvelse från Paris daterad d. 31 Jan.: , förrgär afton hölls i Moliöre salongen vid Rue St. Martin det första stora allmänna mötet sedan d. 12 Jan,, vid hvilket Rochefort skulle ha ordförandeskapet. Redan tidigt hade några tusen personer infunnit sig vid ingången till salen. Vid mötets början var Rochefort ännu icke tillstädes, och den bekante Gustave Flourens utsågs i hans ställe till ordf. Mathorel erhöll nu ordet, för att tala ölver Shakspeare, då ett vildt skri plötsligt ljöd ifrån gatan. Det var leveropen för KRochefort, som nu anländt. Straxt derefter inträdde han i salen, der han äfvenledes mot togs med starka rop. Han såg mycket blek och angripen ut. Då han kom fram till estraden, blet han plötsligt varse Flourens, med hvilken han som bekant råkat i tvist vid Victor Noirs begrafning, slutande dermed att Flourens utträdde ur Rocheforts tidning Marseiljäsen och i stället ingick i Rötorme. Han stannade ett ögonblick och räckte derelter Flourens handen, hvilken denne med synbar tillfredsställelso fattade, hvarefter de båda omfamnade hvarandra under de närvarandes dånande bifallsrop. Sedan lugnet återställts, tog Kochefort till ordet, sägande: Medborgare och medborgarinnor! Jag finner ej ord, för alt säga eder, huru rörd jag finner mig af det emoitagande, j beredt mig. Jag vet, att detsamma mera gäller principerna än mannen. Latom oss alltså förena våra tankar, och snart skola vi, såsom jag hoppas, kunna visa dem i det klara dagsljuset. (Nytt, länge ihållande bifail.) Mathorel erhöll härpå ordet, för att fortsätta sitt tal. Han ordade hufvudsakligen om Macbeth, i det han gjorde sig skyldig till alla möjliga anspelningar. Etter Mathorel talade Flourens, som uppträdde ytterst häftigt. Han kom slutligen etter långa omvägar till suveränernas museum, hvilket sinnes i Louvern och stiftats af Napoleon III. Han menade att i detsamma fattas intet, ej ens strumporna från St. IIelena. Ah! atbröt han härvid sig sjelt, medborgaren leochefort gör mig uppmärksam på att Ravaillacs dolk saknas och den kula, som vi snart skola utställa derstädes. Dossa sis a ord framkallade en ny bifallsstorm. Flourens angrep derpå de europeiska suveränerna och slöt med att säga, att man igenkänner dem på det breda blodspår, som de lemnat ester sig. hl. halt 11 alslöv Rochefort mötet. Lefveropen för honom dånade vu åter miktigt genom salen såväl som på gatanr. Och det är verkligen på sådant sätt man tro: sig kunna i Paris arbeta tör folkets frihet, sor dess upplysning! Efter en kris, som nu varat tvenne månader, har det vestra Ostorrike ändtligen fått sig ett nytt kabinett. Dettas medlemmar intaga en temligen underordnad rang inom politiken och synas hafva öfvertagit porttoljerna, efter det att dessa förkastats al mera framstående personligheter. Undervisningsministern Stremeyer är ministerialråd och medlem af steiermarkska landtdagen; jordbruksministern Banhaus är tysk böhmare och känd såsom en af de bättre talarne i-riksrådet; krigsministern Waguer slutligen har ävda till hösten 1869 beklädt posten som militärguvernör i Dalmatien. Giskra har begärt, att polisministeriet skulle införlifvas i inrikesministeriet, troligen för att undandraga det von Beusis inflytande. Vidare har en del af pressbyrån (hvilken förut uteslutande stod under v. Beusts leduivg) ställts under ministerpresidenten Hasner. Man skall således hädaner ter ha två pressbyräer, en för det vestra Österrikes inre angelägenheter och en annan för den allmänna österrikiska politiken. Detta bådar ej godt för Öste tror ingen på det nya kabinettels F. d. storhertig Leopold II af Toscana har aflidit i Rom vatten mellan d. 29 och 30 Jan. Född 1797, besteg han ironen 1824. År 1849 måste ban lemna Tosc and, men återvände snart derefter. År 1859 gal hans ministör honom valet mellan att noedlärve