Göteborgsposten – 5 februari 1870, sida 2

Frän Utlandet. Man kan ej undgå att fästa uppmärhsamhet vid förhållandena i Rom, hvilka, fastän de icke omedelbart beröra oss, likväl måste ingripa i flera civiliserade länders andliga lif och derför äro af stor vigt. Vi kunna nemligen icke föreställa oss annat, än att de katolska befolkningar, hos hvilka folkens sjelf styrelse och allmänbildningen finnas i någon män, skola med bestämdhet uppresa sig emot den makt, som påfvedömet vill, med stöd af några haltvilda solkslags från alla verldens kanter inkallade biskopar, tillskansa sig och hvilken just för folkens sjelfstyrelse kan bli at den största fara, emedan presterskapet på så mångfaldiga sätt ingriper 1 folkens alla förhållanden och kan utofva ett stort inflytande på såväl familjen som kommunen, hvilka båda ju utgöra grundvalen för statens lit och utveckling. Påtven har neml. i sin syllabus uttalat en strävg förkastelsedom öfver hela den moderna bildningen, hvilken återigen stödjer sig på den vetenskapliga forskningens saktiska och ojäfaktiga resultater. Han har således ätven utdömt dessa, likasom det hel. kollegiet en gång utdömde Galilei sats, att jorden rör sig kring solen. Folkundervisningen är i våra dagar sältropet. En stark demokratisk rörelse råder, hvilken strafvar att lägga makten mer och mer i folkets händer. Folket måste således upplysas, om farliga brytvingar, framkallade af lidelser som födas at råbet och okunnighet skola undvikas. Denna upplysning måste återigen motsvara de erfarenhetsrön den menskliga forskningen vunvit. Då nu päfvedömet förkastar dessa rön, uppreser det sig äfven mot solkupplyeningen och således omöjliggör demokratiens utveckling. Skulle dogmen om pätvens oselbarhet antagas at den katolska verlden, så skulle denna säledes godkänna fientligheten mot den moderna bildningen, mot demokratien. Men då detta ej är troligt hos de upplystare katolska folken, skulle deraf med nödvändighet följa en schism. Man hade i det längsta hoppats, att dogmon om påtvens ofolbarhet skulle endast läknas till ultramontanernas fromma önskniugar, och man hade så mycket vissare trott derpå,