Göteborgsposten – 5 februari 1870, sida 1

L— ——7—764— —71——7774—77y7777767777———2—t—Cc——77strgr.ctknnnrff6ts tttlms.———— —ä—k— —ä—ö —— — —— 11 1 7 1 0 O— bladen i digra, läderkapprockade folianter samt då och då ett sakta additionsmummel från någon af neosyterna i Merkuriitemplet som anstränger hela skärpan af sitt merkantila geni för aw få hrr Debet och Credit i harmoniskt förhållande till hvarandra, hvilket understundom är nästan lika svårt som att få två primadonnor vid samma teater till att — gå ihop. Då och då tar kassören, som är fanatisk dyrkare at nikotinplantan i pulveriserad form, sig en duktig pris, nyser och nickar nedlåtande, då äldste bokhållaren säger prosit. Genom den öppna dörren kan man se in i det inre rummet, templets allra heligaste, der öfverstepresten, hoc est hr principalen sjelf, i all sin glans tronar vid högaltaret, den glänsande mahognypulpeten, på hvilken väl icke just bockaeller kalfvablod offrats, men der måhända mer än en oförsigtig småstadstupp fått sätta till lifvet, figurligen taladt förstås. Den mäktige mannen, ty guldet är en verldsmakt, det måste vi alla med eller mot vår vilja erkänna, är fördjupad i äsning. Hvad läser han? Genomgår han måhända ännu en gång de väldiga siflerkoumner, vid hvilka den profana tanken svindlar, men hvilka för hans klarseende öga icke ia något ÅSchwindel-artadt alls utan tvärtom ill komplett evidens ådagalägga att hans förmögenhetssumma under det förflutna året fetmat med minst en nolla? Nej, det papper, varpå hans ögon hvila innehåller nog en hop siffror äfven det, men siffrorna äro tryckta och papperet är alstret af en annan nutida verldsmakt, pressen, kort sagdt, det är ett tidningsblad, som hr grossören håller på att studera. Plötsligen upplyser ett smålöje hans i hvardagslag allvarliga, nästan stränga anlete. Tvä slag af ringklockan inkalla yngste kontoristen — ett slag är appellen till vaktmästaren — den kallade spritter till och tappar i förskräckelsen ett pappersblad, hvarpå han — o, tider! o, seder! — under sken af att ha behandlat rescontran efter Åförtjenst gjort ett intressant utkast till en maskerad kostym, och beträder med klappande hjerta den mattbelagda helgedomen. — ÅIIlerrn skagonast springa ner till jernvägen och lyfta en summa penningar för kontorets räkning. Hur i de, herrn ju personligen känd af kassö ren? — Ja a-a..., svarar den tillfrågade dröjande, ty han kan icke förstå det ironiska tontallet i hans principals röst, det spefulla leendet på hans läppar. — ÅHerrn tycks inte vara riktigt säker på sin sak, säger denne, går ut på kontoret och yttrar vändande sig till kassören: Hör på, hr Kupong, var god skrif ut ett intyg på att vår unge vän här eger rättighet att på härvarande jernvägsstation för kontorets räkning lyfta och qvittera — ett öre! Ha, ha, ha, herrarne förstå väl att de å skämt alltsammans, och hr principalen går åter in till sig, mumlande något om löjligheter och misshushållning med statens medel. Och åter blir det tyst på kontoret, men yngste bokhållaren är så uppskakad af det ovanliga i tilldragelsen att maskeradfantasierna för den dagen äro totalt bortblåsta. För att förstå allusionen i ofvanstående lilla skizz behöfver man endast kasta en blick i Post och Inarikes Tidningar, N:o 24, för d. 31 Januari 1870. Här finna vi på första sidan bland annat smått och godt ätven tvenne tillkännagitvanden från intendenten vid 2:dra och 3:dje trafikdistrikterna af Statens jernvåägur. Vi vilja blott fästa oss vid det förstniimnda, oss närmast rörande. Det inledes med foljande ord: Förteckning på de vid 2:dra Trafik-distriktets stationer under 4:de qvartalet år 1869 för högt erlagda fraktbelopp hvilka, inom natt och år, sedan härom varit tredje gången kungjordt i Postoch Inrikes Tidningar, kunna hos Kassören vid Göteborgs station mot qvitto uttagas, af dertill berättigade, som, derest de ej äro af Kassören personligen kända, skola nöjaktigt styrka sin behörighet. Nu tror man kanhända att här är frågan om skäligen betydande summor, hvilka staten pligtekyldigast anser sig manad att återbåra. Misstag. Af de summor, hvilka tillkomma personer här på platsen uppgår den högsta till 22 öre, hvaremot förteckningen upptager två poster på 2 öre och fem på I öre. To.talsumman at alla 23 posterna uppgår till trå riksdaler och tio öre. På det att dessa rdr 2: 10 skola ordentligt komma egarne tillhanda utbetalar nu staten i annonskostnader 3X23 rader å 10 öre pr rad — ser riksdaler och 90 öre. Samtidigt härmed ådagalägges i en annan riktning eu så noggrann, så samvetsgrann hushållning, att jernvägsstyrelsen numera upphört att, säsom tillförene skett, i samtliga rikets mera spridda tidningar ollentliggöra sina tidtabeller, hvarigenom torändringarne deri totalt undgår den stora delen af allmänheten, som icke håller någon af de större hufvudstadstidningarne, som icke slanerar i stationstörstugorna, hvilket särdeles vintertiden är söga behagligt, eller som icke är prenumerant på tidningen Sveriges kommunikationer, hvilken sistnämnda, enl. hvad N. Dagl. Alleh. spetsigt anmärker, borde representera framåtskridandet, men, som al senaste prenumerationsuppgitten synes, istället representerar — stillaståendet. Nu är det. visserligen sannt att de årligen återkommande båda större förändringarne, d. 1 Maj och d. 1 December, böra vara genom vanans makt inskärpta i allmänhetens minne och med vår anmärkning om tidtabellerna var derföre icke så farligt allvarligt menadt, tvärtom, vi finna denna sparsamhet att inskränka de spatiösa turlistorna både befogad och oskadlig, men vi 192 — LL Ala