Göteborgsposten – 4 februari 1870, sida 2

sin lever, hvilket dock icke skedde, ty grefvinnan Rosen och alla qvinsolk satte sig så hårdt emot konungen, att denna tanke förföll. Det ligger någonting tragi-komiskt bäri. Då härtill lägges, att bränvivsförhällandena äfven började uppröra stämningen på flera ställen inom landet; att sivansernas ställning blef allt sämre; att konungens smak för teatraliska upptåg och nöjen alltjemt bibehöll sig samt utvecklade sig ännu mera; att rykten om ett ohejdadt lättsinne och laster vid hofvet spred sig allt vidare, kan man icke förundra sig öfver, att den allmänna opinionen, som med sådan hänförelse helsat Gustafs tillträde till regeringen redan nu förbytts till en dyster misstro, hvilken, såsom Fersen säger, såg allt, som rörde hofvet, i svart. Af stort intresse är att följa Fersens skildring af de många små scener och det sällsamma kulisspel, som då ännu kunde bedrifvas på hofvet och i dess närhet. Af ännu större intresse är kanske likväl hans skildring af riksdagens förhållanden, der stånden, uttröttade af Frihetstidena kabaler, nu böjde sig slafviskt under konungamakten och en kärna till opposition endast fanns inom adeln, ty presteståndets plötsliga opposition mot konungens plan att införa religionsfriheten kan knappast nämnas. Korruptionen från irihetstiden beröfvade ständerna mycket af den moraliska kraft, hvaraf de hade behof, för att kunna möta och mota konungamaktens mer och mer kring sig gripande håg efter absolutism. Och likväl fanns det ljuspunkter i hela denna väfnad af besynnerligheter, ljuspunkter hvilka skimra igenom tillochmed Fersens onekligen partiska skildring, ljuspunkter hvilka bära vittne om, att konung Gustaf III kunde blifvit en stor monark, om ej en förvänd uppfostran gjort honom till en så tvetydig menniska.