Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 3

och sjelfva afrättningen äro intressanta sakta att undersöka som upplösning på det juridiska sorgespelet. I Så snart prosidenten i assis-rätten har uttalat dödsdomen, vänder han sig till den dömde och säger Ni har tre dagar på er för uppsättandet at er klagoskritt till cassationsrätten! Med dessa ord afslutas rättens sammantrade och den dömde föres nu till Conciergeriet bevakad af den trupp från ÅGarde de Laris, som ända tills aträttningen skall omge hans person. Ilan stiger ned uttör de 75 trappsteg i den mörka vindeltrappa, som från Palais de Justice leder till la Maison ue Justice. I det han skrider utför stigen som för till dödsens skugga, följd af de tysta och, åtminstone till det yttre, kanslolösa soldaterna, bryter han ej sällan ut i förbannelser eller bekannelser af sitt brott. IIans ver ekliga natur, hvilken han under de langa förhören varit nödsakad att dölja, tar nu öfverhanden och skaffar sig luft. Ibland faller han i gråt som Momble eller förblir tyst och tankfull som Firon. Han vandrar igenom stora, öde salar med hvitmenade väggar, upplysta af gaslågor och träder in i gången, som leder till hans sista fangelse här i lifvet. Här vänta honom fäangelsedirentören och fångvaktarne. Inför dessa personer, hvilka för honom äro gamla bekanta, behöfver han icke längre göra våld på sig sjelf. Det är snygg raltvisa, utbrister han eller också drar han stillatigande på axlarne och för baksidan af sin hand tvärs otver halsen för att dermed antyda den dom, som fallts ötver horom. Ilan blir nu införa i en dubbelcell med två sängar, af hvilka den ena är upptagen at en fånge, som man kan lita på — en af dessa personer, som lägga märke till allt och som mer an serna berätta hvad de hört. Så snart en förbrytare är dömd till döden, blir hans lif heligt; han tillhör nu den menskliga rättvisan och man vakar noga öfver honom. I en blink har man aftagit honom alla hans kläder och kastat dem långt ifran honom, på det han icke skall få tag i dem, ty måhända har han ett vapen eller en slaska gitt dolua i dem; han får ingenting behålla på sig icke en gång skor oocl strumpor. När han nu är sa naken som han kom hit till verlden, pakläder man honom fångdrägten: en grof linneskjorta, bysor och blus af tjockt, grått ylle och tjocka filtskor. Det enda som fattas i toiletten är halsauk och näsduk, sadane får han ej, han skulle ju kunna strypa sig dermed och nu tvingar man honom att pataga tvangetröjan. Denna är af segelduk, m,cket strät och oböjlig, den är öppen på ryggen och sammansnöras der med sju starka, med spannen försedda läderremmar. De mycket länga ärmarne äro hopsydda nertill, så att händerna icke kunna stickas ut; dessutom finnas vid ärmlinningarne anbragta två starka läderremmar hvilka stickas bakut mellan fangens ben och spännas fast på ryggen så att han alitid måste hålla armarne längs utmed båda sidorna, hvarigenom hvarje rörelse sa att säga blir för honom omöjlig. Fran detta ögonblick mås.e han ständigt passas upp, emedan han naturligen är urstandsatt att förrätta de enklaste saker, han kan icke en gång putsa sin näsa. Ja! man gar ända derhan i försigtighet att vid hans uppassning icke begagna nägot husgeråd at metall. Så matas han t. ex. med cn tråsked. hangen låter som oftast icke ikläda sig tvängströjan utan motstånd; men sångvaktarne sluta sig tätt omkring honom, så att säga halft yr i huivudet genom aen hastighet, hvarmed det hela tilldrager s Utan att brottas med dem sätter hun sig dock till ett slags nästan rorande motvärn. -IIvad begär ni at mig? Hvartill så många omsta: digheter? Är jag icke olycklig nog? Han bedyrar heligt t att han icke skall ta lifvet a sig, han ger sitt heudersord(!) derpå och dessutom behöfver han ju endast skrifva till kejsaren eller någon af ministrarne. Vid detta tillfälle spårar man understundom en så djup förtviflan, att man glömmer den olycklibrott och för honom enlast kanner wediidanåae. Det är föreskrifset i sangelsereglementet,, s man till honom, ni måste underkasta er det. 1.fram kan det mahanda förändr Om ni uppför er hyggligt, skall man mahanaa göra ett undantag för er o. s. v. Nu blandar sig medfången gerna i Salntalet. Lat du dem mans rådar, sager han, det ax icke så farligt som det ser ut — man vänjer sig vid allt. Det finnes måhända ingen af dessa stackars varelser som icke, när han först fått tvångströjan på sig, har lutat sig mot muren, suckat djupt vch framstammat: Jag qvätves i detta fångsell Detta är det egentliga straftet, som fortfar intills hans sista timma, enär tvångströjan, som förlamar frivili och ofrivilliga rörelser och som dag och natt minner brottslingen om att han skall dö först tages af honom i samma ögonblick som han skall bestiga schavotten. Dessutom är han icke ett enda ögonblick ensam i sin cell; han är städse i sin medfanges sällskap och har derjemte en fångvaktare och en soldat af Garde de Paris med dragen sabel hos sig och genom luckan på den olästa dörren ser han en annan fångvaktare som oupphörligt spatserar tram och tillbaka i korridoren. Det är sällsynt att icke en lifdömd genast faller i ett slags dvala. Hans kraft är bruten; han har så länge hallit sig rak under undersökningarne, förhören och förhandlingarne i rättssalen; han har hittat på så många undanflykter och i så hög grad lagt band på sig, att han icke förmår mera. Isan är dödstrött som ett djur, hvilket länge har blitvit jagadt af hundarne, oftast tumlar han nästan omedvetet ner på sin bädd och faller i en blytung sömn. När man på aftonen samma dag som han blilvit dömd till döden uppmanar honom att underskrifva appellen till kassationsdomstolen, afslår han vanlisen detta på det bestämdaste, blir otålig och skakar på hufvudet: Appellera? hvarför det? Jag har redan haft mer än nog at sådant och begär endast att få ett slut på alltihopy. Hoppet utsläckes dock icke helt och hället och när hans advokat kommer och förespeglar honom, att han har upptäckt omständigheter i hans sak, som göra det antagligt att en annan mera upplyst och mindre partisk domstol icke skall döma honom från litvet, ger han vanligen efter. Det är mycket sällsynt att någon lifdomd enständigt nekar att appellera som Jadin, hvilken satte g deremot för att slippa bort från Valnaden at hans offor, hvilken natt och dag besökte honom. Ihuruval den dömde ofta ger sig min af att endast skrifva under för att göra sin advokat till viljes, så ger han dock nästan alltid etter och tecknar under i trots af sin skenbara motvilja derför. 2 2 72 .Ui U— (lLForts.)