Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 3

Idle IANL-. ——q—x—34 — Äfrättsplatsen La Roquette i Paris. af Maxime de Camp. (Efter Åevne des deux Mondes Intill början af 19:de århundradet afrättade man. vå grund af gammal sedvänja, som det icke längre är möjligt att påvisa grunden till, förbrytarne så godt som öfverallt i Paris: på (irdve-plätsen, vid les Malles, på Bastiljplatsen, på torg der flera gator korsade hvarandra, ja. till och med midt p: . Gröve-platsen, som uteslutande togs i bruk vid exekutioner under konsulatet, såg ända till Julirevolutionen alla parisiska afrättningar gå för sig och pu denna tid föregingos dessa af en massa förberedelser, som utmärkte sig genom den olidligaste lånesamhet. Den lifdömde blef på morgonen hemtad rån Bicetre. der han suttit efter att ha underskriivit sin nådeansökan hos kassationsdomstolen och tördes till Conciergeriet för att der tillbringa sin sista da. Straxt före kl. 4 på ce m. släpades han ut ur san gelset, sattes på en öppen kärra och sålunda tranvvorterad genom folkmassorna på quasierna fram det ställe, der han skulle dö. Frän höjden af sc votten. som var vänd mot Seinen hade han u till Palais de Justice och Notre-Dame-kyrkan. bet förfärliga bruket att på detta sätt utställa förbryta ren och förevisa honom för folket upphörde med ucn bourbonska dynastien. Istället för Gröve-platsen bugagnade man nu platsen vid Barriöre Jacques, som invigdes d. 3 Febr. 1832. Istället för att låta aträttningarne förs å kl. 4 c. m. på en tid, då heia befolkningen är på benen och kan skynda till, istiulet för att låta härolder genomlöpa gatorna och anuv när exekutionen skulle gå för sig, pålade man alla vederbörande embetsoch tjenstemän en fullkomlis tystnad och bestämde tiden. för afrättningarne till da ningen. Transporten från Bicetretillbarrikre S:t Jacques blef emellertid bibehållen; likvisst gjordes den något mindre barbarisk. Den tunga, öppna kärran utbyttes mot den s. k alladkorgen, sc körde fortare och var alldeles täckt, så att den lildömde som satt hos presten kunde dölja sina tårar och sin änger för den bespottande mängden; dock var denna långvariga åkning mellan rader at grönsaksvagnarne. som kommo in till torget, i verkligheten ett ohyggligt skärpande af straffet. Uppförandet i det stora fängelset på Place de la Roquette gjorde en förändring i alla dessa förhållanden; man förde icke längre de lifdomda till Vvicetre, utan inspärr dem i en särskild afdelning i fängelset La oquette. Men då färden derifran till airättsplatsen ovilkorligen måste ske genom Paris mest trafikerade gator och derigenom blef ännu pinsammare än vägen fran Bictre, erkände man nödvändigheten af att göra on förändring och träffade i humanitetens intresse nya anordning I Juni 1551 uppgaf man platsen vid barriere S:t Jacques och d. 16 Dec. s. a. blef IIumblot afrättad på den runda planen utanför La lioquette alldeles tätt intill det fängelse, hvari han ha. c afvaktat utgången af sin nådeansökan. Sedan denna tid ha de 20 litdömda. som lidit sitt stratt i Paris blifvit afrättade på denna lilla plats, på ett ställs, som lätt kan icenkännas på 5 stenhällar, som äro anbragta i gatläggningen och hvarpå ställningen till sjelfva schavotten hvilar. Man synes ha valt platsen med stor omtanke. Man ger här lagen hvad den begär, men intet mera. Då art. 26 i strafklagen: Afrättningen försiggår pi den at ställets offentliga platser, som angifves i döodsdomen-, icke blifvit afskattad, måste strasket ske offentligt. Men de tiderna äro dock förbi, då de förnäma herrarne besallte sina tjenare att i livrå öfvervara brottslingarnes afrättande på Gråve-torget. med den anmärkning, att det vore en god skola tör tjenstefolk. Man vet af hvilka elementer den nyfikna massan består, som i våra dagar samlas vid dylika, ohyggliga tillfällen; man är icke obekant med de skandaler som försiggå i samlingar af dylikt utskum och man har derföre bemödat sig om en viss tillbakadragenhet, alltunder det att man fullöljer lagens princip. De höga husen vid Koqueticplatsen, de lifdomdas fån else och inrättningen för unga arrestanter bilda oöfverstigliga hinder mot matssans nyfikenhet; talrika, skugg träd bidraga till att ytterligare skymma utsigten och sjelfva sahavotten, som uppreses tätt utanför fangelsemuren, anbringas så mycket i skymundan som möjligt. I stället för att i likhet med fordom söka upp publiken och taga den till vittne på det dödsstrafk, som hället anser sig nödsakadt att verkställa, afl. man den och undandrar sig så my cket som möojliizt dess uppmärksamhet. — Den grymma lagen al Pra rial finnes lyckligtvis icke längre till och en lifdömd går icke mera direkte från domstolen till schavotten. Den franska rättsskipningen som med flit är långsam och småaktigt ängslig, som fruktar för misstag och omger den skyldige med talrika 8 rantier, skänker brottslingen en frist, som gör det möjligt för honom att söka få sin process reviderad och att påkalla suveränens benådning. Vi vilja i det följande kasta en blick på de formaliteter och den försigtighet som användas för att försäkra sig om den lifdömde; förberedelserna till afrättningen