Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 2

lan sig. Victor Carrington stödde armbågarne mot bordet och blickade rakt i sin vins ansigte. — Ser ni, Reginald Eversleigh, sade han, derföre att jag misslyckats en gång behöfver jag ej alltid misslyckas. Djefvulen sjelf konspirerade mot mig sista gången; men den dag skall komma då jag skall ha djefvulen på min sida. Det är ännu en möjlighet för er att bli egare af tiotusen pund om året, och det skall bli mitt åliggande att förskutfa er denna inkomst. — Håll, Carrington, tror ni att jag skulle tillåta —? — Jag begär ej er tillåtelse. Jag känner er för att vara en svag och vacklande stackare, som genom egen kraft aldrig skulle kunna höja er öfver en ruinerad slösares ståndpunkt. Ni glömmer kanhända att jag har ett band på er, som gör att jag har ett visst intresse af att ni skall få förmögenhet. Jag glömmer det ej. När klokheten bjuder mig att handla, skall jag handla utan att fråga er till råds. Om jag lyckas skall ni tacka mig. Om jag misslyckas skall ni förebrå mig min dårskap. Sådan är verldeus gång. Låt oss nu byta om samtalsämne, När far ni till Dorsetshire med er kusin, Douglas Dale? — IIvarföre frågar ni mig det? — Min nyfikenhet är endast föranledd af ett vänligt intresse för er och era slägtingars välgång. Ni far att jaga med Lionel Dale, eller hur? — Ja, han har inbjudit mig att tillbringa återstoden af jagttiden hos honom. (Forts.)