Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 2

kattegangsoch Folissaker. Rådhusrätten. I Tisdags företogs åter till behandling det ar hofrättsnotarien H. M. Lindman anhangiggjorda mål mot v. häradsh. Frans Almen, öfverskulten Alfr. Almen och konditorn Chr. Frick för det dessa skulle utspridt rykten om att hr L. varit författare till några här i staden utkolpoterade smädeskrifter. Man hade till detta rättegångstillfälle väntat att få höra en mängd vittnesmål af personer som kunnat lemna närmare upplysningar i denna sak. Det var derför så mycket mer öfverraskande då intet enda vitme påropades utan endast en längre skrift af hr Lindman inlemnades till rätten sedan den först af honom blifvit uppläst. I denna skrift yttrar hr L. att churu han ämnat såsom vittnen inkalla en del personer hvilka skulle kunnat lemna ganska värdefulla upplysningar i saken, så har han dock renoncerat på flera vittnens hörande, emedan han vid närmare eftertanke förutsett att man i sådant fall skulle sfrån en viss kant upphäfva högljudda rop om skandal m. m. samt att han utan egentlig fördel blott skulle skapa sig en mängd siender; han ansåg ock sitt hufvudändamål med processen redan vara uppnadt, i det han vore förvissad om att ingen opartisk numera antager honom vara eller hafva varit medhjelpare i författandet af gemena smadeskrifter-. — lir L. yttrar vidare att man i flera länder hvilka i kulturhistoriskt hänseende stå mycket högt, ofta i ett fall som detta tager sin tillflykt till duellen. Då emellertid denna ej är tillåten hos oss ej heller ötverensstämmer med våra seder och bruk, så hade för honom ej återstått annan utväg än att afgöra saken genom en tvekamp inför domstolen. Hr Lindman anser öfverskulten AImån, om han än icke direkt utspridt ryktet, dock ha gjort sig skyldig till samma straff med anledning af det som at honom blifvit yttradt inför rätten och yrkar derför ansvar å honom enligt strafflagen. Å hr Christian Frick yrkar hr Lindman äfven ansvar enligt lag, såvida han icke kunde fria sig med ed. Med anledning af mantalskommissarien C. b. Janssons vid förra rättegängstillfallet afgifna vittnesmal, deruti han yttrade att hrr Lindman och Frick kommit i gräl med hvarandra samt att den senare vid tillfället varit temligen upprymd, medgifver hr Lindman den senare uppgiftens riktighet, men förklarar det s. k. grälet sålunda: — Efter att hr Frick upprepade gånger med sina lungors hela kraft utbasunat sina mot mig riktade beskyllningar samt äfven i andra afscenden uttalat sin mening på ett peremtoriskt och imperatoriskt sätt, fårebradde jag honom det öfvermod, som han så ofta visade, och hvilket icke så sällan urartat till despotism och pryglingslust, när det gällt hans underordnade. Jag sade honom vidare, att det icke låg någon klok politik i ett sådant uppträdande, och att han borde komma ihåg, det han här i ett främmande land haft en alldeles ovanlig tur, så att han, ehuru ännu helt ung, i sitt fack blifvit föredragen framför landets egna barn. Jag tillade ytterligare, att jag önskade se, huruvida en af vara småländska bondpojkar — och dessa äro dock berömda för sitt födgeni — skulle efter några få års vistelse i Schweitz der kunna med förbigående af infödingarne blifva föreståndare för privilegierade etablissementer i en af Schweitz största städer. Detta mitt yttrande, som framsades i en lugn ton, dels skämtsamt, dels allvarligt, har hr mantalskommissarien betecknat såsom gräl. Jag kan derföre icke antaga annat än, att hr mantalskommissariens föratt definiera ett ords begrepp måtte vara likaså svag, som hans minne visat sig vara däligtSlutligen yttrar hr Lindman, att detta mål kostat honom både tid och penningar; att han af flera klandrats för sin s. k. tilltagsenhet; att han genom detsamma stört många personers idylliska ro, ungefär som om någon sakta rört i en my k; men att ett godt namn och rykte hörer till hva je menniskas dyrbaraste egodelar; att det är bättre att qväfva An — —— —