Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 1

tät svart slöja öfver ansigtet, och hon tror att jag ej vet hvem hon är; men jag känner henne och vet hvar hon bor och hvem hon bor tillsammans med. Derefter köpte jag mig ett ark papper som jag ej behöfde och önskade galanterihandlaren god dag. Jag insåg nu meningen med madame Durskis nattliga mottagningar. Alla deder herrarne som samlas hos henne sysselsätta sig med att spela kort. — Egarinnan af ett spelhus är just ett passande sållskap åt Reginald Eversleigh! utbrast Honoria. — Just så, min fru, och ett passande sällskap åt mr Victor Carrington äfven. — Har ni gjort några upptäckter rörande honom? frågade lady Eversleigh ilrigt. i — Nej, min fru, det har jag ej. Åtminstone ingenting af vigt. Jag har förfråg.t mig hos grannarne och de handlande hos hvilka han gör sina uppköp, men ej fått veta mera än att han är en högst berömvärd ung man, som betular sina skulder ordentligt och mot en aktningsvärd mor visar sig såsom den mest exemglariske son. — Skrymtare! mumlade lady Eversleigh. Han är en så fulländad mästare i skrymteriets ulla konstgrepp, att han alltid skall ha verlden på sin sida. Och detta är allt hvad ni med er beprisade skicklighet varit i stånd att upptäcka. — Ja, för närvarande allt, min fru; men jag lefver i hoppet. Rörande baroneten har jag nyss inhemtat några underrättelser som jag tror skola förvåna er. Under de fjorton dagar jag varit bekant med den unga person som