Göteborgsposten – 3 februari 1870, sida 1

Göteborg d. 3 Februari 1870. Väderlekstelegram af gårdagen till enärvarande handelsförening meddelar att stormbyar rådde i England, gående mot nordost, sannolikt följande Norges kust. Prof. Baucks föreläsningar. vid gårdagens afslutnings-föreläsning fulländades bilden at Rossini, denne den sista al de stora mästare som föreläsaren tecknat i så misterliga drag. Hans Barberaren i Sevilla, Othello, Zemira och Wilhelm Tell omnämndes och till en del analyserades, hvarefter hans Stabat Mater och hans Messa Solennis karakteriserades. Meningen hade varit att denna föreläsning skulle illustrerats genom några dels solodels ensemblestycken ur nämnde religiösa tondikter, hvarest kompositören, ett barn, men ej en slaf af sin tid visat att man kan vara andaktsfull i elegant drägt lika väl som under munkkåpan, der han visserligen framträder som traditionell i sin tro men modern i sitt uttryck. Flera sammanstötande omständigheter hade dock omöjliggjort detta men en ersättning, och 4 en ringa bereddes genom fru Ililda Biörklund beupdransvärda föredrag af arian Crucifixus ur Messan hvarmed skildringen af Rossini alslutades. Till sist kastade föreläsaren en återblick på hvad som under hans åtta föreläsningar ushandlats med följande ord: Vi ha nu följt tonkonstens häfder och genomgått denna oöfverskådliga verld, hvars början döljer sig i urtidens, i sagoålderns gråa dimmor och som nu i sin fulla utbildning framställer för våra blickar skönhetens rike på jorden, ett rike, hvars språk är sång, hvars lifsluft är välljudet och som endast lyder harmoniens eviga lagar, som regera i den omätliga rymden och anvisa himlakropparne deras banor. Mellan dess: konstens båda ändpunkter ligger detta arbetets uch forskningens fält, der otaliga generationer sått, utai att få skörda, der slägte efter slägte försvunnit, lemnande arbetets fortsättning i arf åt sina efterkommande, hvilka steg för steg närmade sig till Isisbi den, till dess slöjan föll och det vardt ljus i konsten: verld och tonerna med lösta vingar ilade genom verlden för att förkunna det skönas evangelium. Vi ha nu genomvandrat dessa områden, ofta dröjande vid ställen, der klangfulla harmonier antyda, att en genius gått fram eller vetenskapliga produkter beteckna en flitig arbetares fruktbärand. verksamhet. Vi sågo redan i forntiden Pythagoras och Aristorenos sitta och beräkna tonernås fysiska och matematiska lagar; i kristna kyrkans första tider sökte kyrkofäderna och lärda klosterbröder att efter den antika konstens grunder gifva form at kyrkosången; de ridderliga provencalerna skänkte känslans, Orienten fantasiens pvesi för att frambringa medeltidens skönaste blomma romantiken; de flitiga, fast prosaiska Nederländarne sände sina skarpsinnigaste tänkare för att under loppet ar tvenne sekler söka utröna tonvetenskapens djup och fastställa dess lagar; de äldre italienarne, vägledude af den fromme Palestrina gåfvo tonerna den religiösa kontemplationens helgelse, de nyare med Scallatti i spetsen lade dertill känslans innerlighet, sångens behag, italienare och fransmän anförda at Scarlatti och Lully målade passionerna och deras konflikter genom tonernas nyupptäckta dramatiska egenskaper, tyskarne representerade af Bach och Händel upptäckte sambandet mellan religionens och harmoniens mysterier, hvilket de uppenbarade i storartade orgeltoner, som ännu i oförminskad kraft brusa genom verlden; tyskarne skänkte ock slutligen dramatiken dess reformator i Gluck samt upnckte med Emanuel Bach och hans efterföljare mi strumenternas mångskiftande språk och uppfunno motsvarande former derför. Hitintills har det förberedande arbetet sortgätt, ofta stördt, stundom afbrutet, men alltid åter utaget, aldrig upphördt. Nu var fulländningens stund ; inne; på spetsen af den högsta konstbildning se vi d I I