Göteborgsposten – 2 februari 1870, sida 2

mäld, af det goda skälet att de bestulne sjelfva icke hade reda på sin förlust. Så hade hon från skomakaren J. Larsson i dennes butik på samma sätt stulet tvenne omaka fruntimmerspjexor; vidare från firman Ax. Gillblad C:o 12 yllehalsdukar, 3 par vantar, 1 beduin, 1 mindre och 2 större yllesjalar; från firman Holmstedt C:o 1 enkel och 1 dubbel helyllesjal samt en underkjol af ylle; från handl. G. Byrman 4 ylledukar samt på ett annat ställe ett par muffar och ytterligare på ännu ett annat ställe 4 st. ylledukar. Samtliga dessa effekter hade hon tillgripit, då hon gått in i bodarne under förevändning att köpa något. Hon brukade då nalkas någon disk, der hon tyckte att hon kunde vara obemärkt, och derefter under sina kläder gömma undan så mycket som hon ansåg sig kunna medtaga utan fara att blifva upptäckt. Af det stulna hade hon bortskänkt en del till sina på landet boende systrar samt till en hustru i Majorna. En annan del hade hon försålt och slutligen hade hon behållit en del för egen räkning. Målet remitterades till rådhusrätten och blef Amalia Nilsson införpassad till cellfängelset. — D. 2 sistl. Januari hade i handl. J. W. Lilljequists bod i Majorna begåtts inbrottstöld, hvarvid ur en pulpet som blifvit uppbruten tillgripits 7 rdr samt ett på väggen hängande silfverur. Sedermera hade i bagaren Keysers butik äfvenledes skett inbrottsstöld hvarvid tillgripits dels en mängd bröd, dels något penningar, ett par guldörhängen samt en broche och ett stycke tyg. Man hade alldeles ingen aning om hvilka de djerfva tjufvarne kunde vara förrän för några dagar sedan hos en pantlånare infann sig en gosse hvilken begärde att få belåna guldörhängena. Gossen blef tagen i förvar och bekände nu, att det varit han och hans broder, som begått de ifrågavarande stölderna. Dessa båda lofvande unga tjufstrykar heta C. W. och A. R. Isaksson samt äro respektive 11 och 13 år gamla. Angående stölderna berättade de vid anstäldt förhör att de på Söndagen d. 2 Jan. förmedelst nycklar, hvilka de stulit på andra ställen inom staden öppnat dörrarne till tvenne rum i hr Lilljequists hus och på detta sätt beredt sig tillträde till hr L:s bod, der de uppbröto pulpeten och tillegnade sig penningarne och dessutom tillgrepo silfveruret, en ask med stålpennor, samt kaffe socker o. s. v. Af de stulna penningarne hade de sedermera gifvit modren 84 öre. Hon frågade dem visserligen hvar de erhållit penningarne, men då de icke gåfvo något svar härpå hade hon låtit sig dermed nöja. Vid den andra stölden, den hos bagaren Kayser, hade de äfven försökt att bereda sig inträde förmedelst användande af ur dörrar på andra ställen stulna nycklar, men då detta icke gick för sig, företogo de sig att bryta upp dörren med ett stämjern. Sedan den äldre af pojkarne förgäfves bemödat sig att på sådant sätt få upp dörren, öfvertog den yngre arbetet och lyckades förträffligt. Inkomna i butiken tillgrepo de ofvan omnämnde saker samt dessutom en halsduk. Vid återkomsten till modren gåfvo de henne 24 öre samt bröd o. s. v. Yllehalsduken som de förevisat för henne bortkastade de på hennes inrådan. Modren, som blef tagen i förhör förnekade att af sönerna ha mottagit mera än 12 öre, hvilka den ene sonen sade sig ha förtjenat på något arbete. Vid visitationen der föräldrarne bodde, befanns en del af det stulna gömdt på olika ställen i huset. Målet remiterades till rådhusrätten. Nyligen befanns att å räddningsinstitutet på Hisingen ur elevernas sofrum blifvit tillgripne en mängd klädespersedlar och andra effekter. Som man sedermera i verkstaden hittat ett par stöflar och strumpor, hvilka man trodde sig igenkänna såsom tillhöriga en elev vid namn J. A. Lund, hvilken redan år 1868 lemnade institutet, blef denne anmäld såsom misstänkt. Lund, som i somras af rådhusrätten blifvit dömd till 4 månaders fängelse för stöld, efterspanades och anträffades ganska riktigt af polisen. Då han i sin ego innehade åtskilligt af det stulna, fann han det icke mödan värdt att neka. Han hade, berättade han, smugit sig in på institutet och gömt sig på verkstaden tills alla gått till hvila, då han gick upp i elevernas sofrum och obemärkt af dem begick stölden. Han begaf sig sedermera ut i det fria, men måste för detta ändamål öppna ett fönster och begifva sig ut derigenom. Målet remitterades till rådhusrätten och Lund införpassades till cellfängelset. I Fredags afton sedan den å Cirkus Salamonsky till firandet af H. M:t Konungens höga namnsdag gifna Stora Festoch Galatöreställning var afslutad begåfvo sig några af de manliga sujetterna från nämnda cirkus till kafeet å Bloms hotel för att efter dagens mödor få något till lifs. Bland andra gäster å detta kafe befann sig äfven bryggaredrängen Johan Pettersson, hvilken helt naturligt äfven ville fira sin älskade konungs namnsdag med några glas på ett schangtilt stället. Sedan samtliga gästerna efter lokalens stängande kl. 12 på aftonen utkommit å gatan märkte Pettersson att den ene af konstberidarne felade mot ordningsstadgarne för Göteborgs stad, hvarför han såsom svensk och göteborgare ansåg sig pligtig upplysa den felande utlänningen om ordningsstadgans föreskrifter i dylika fall, men då han icke var så mäktig utlandets språk att han muntligen kunde göra sig förstådd, knuffade han till konstberidaren så ettertryckligt att denne ramlade öfverända. Den fallnes kamrater skyndade nu fram för att hjelpa sin vän, men då blef bryggaren alldeles ursinnig och utdelade slag med sina väldiga knytnäfvar till höger och venster, med den påföljd att två af konstberidarne fingo hvar sitt öga ganska illa tilltygadt. Kort derefter anlände två poliskonstaplar, hvilka togo vård om den ursinnige bryggaredrängen för att uppföra honom till vaktkontoret I början gick han mycket lugnt och beskedligt med, hvarför konstaplarne ansågo sig icke behöfva hålla honom så särdeles fast, men de hade icke väl släppt af något af sina kraftiga tag förr än fången lade till bens. Den ena af konstberidarne rann det då i sinnet att han möjligen skulle kunna fånga den flyende med ett å cirkus mycket ofta förekommande knep. Denna tanke sattes genast i verkställighet och innan någon visste ordet af gjorde den flyende bryg garedrängen en storartad kullerbytta å gatan och då de efterföljande poliskonstaplarne ögonblicket derefter framhunno till stället befanns Pettersson ha snafvat å den rådige konstberidaren, hvilken sprungit om den flyende och kastat sig raklång å gatan några steg framför denne. Då målet i Måndags företogs till behandling i poliskammaren ville Pettersson på inga vilkor medgifva att han förgatt sig, men då flera vittnen intygat att Pettersson icke allenast uppfört sig vildsint