Göteborgsposten – 1 februari 1870, sida 1

rlofssedlar — hvarföre icke äfven teaterussscher och bjudningsbref till begrafningar. bröllop och barndop? I Andra kammaren var det egentligen endast br Palander, som i sina anföranden idagalade sakkunskap och karakter i högre mening, och han var likvisst nykommen inom representationen. Åsyftades väl med br John Ericsons uppträdande att gilva statsutskottet goda råd, eller att blott belästa den position som han vid de föregående riksdagarne fick sig anvisad intaga, eller att suppleera den ledamoten på Stockholmsbänken, hvars uppåtsträfvande planer blifvit afbrutna? Hvad afsägs väl annat med grefve Sparres buller och bäng— för att begagna hans eget uttryck — än att med äckligt smicker tjusa den anspråkslöse civilministern, och med storm taga kammaren tör den ädle grefvens älsklingstanke, samt för att vinna inflytande i alla riktningar under det att han redan är på god väg att uttrötta kammaren? Tyngde väl hr Jöns Pehrssons postu later det ringaste i vågskålen? Eller gaf hi Hiertas långa yftrande någon märkbar lyftning eller någon egentlig färg åt diskussionen? Det må ursäktas mig att jag lägger så stor vigt på Andra kammarens torftiga behandling af den k. statsverkspropositionen, då man är så angelägen ett redan vilja lägga ministörens öde i händerna på nämnde kammare majoritet. Det hade väl varit målsmännens för denna majoritet pligt. att redan nu gilkva sig tillkänna och låta den stora allmänheten veta lollka de äro, på det att vi i tid må erhålla åtminstone en aning om hvar de män finn: och hvad de heta, som anses lämpliga att vid ett förestående ministerskifte intaga de ledig blifvande statsrådssätöljerna. Det är föga troligt att vår nya brottmälslagstiftning nu skulle gjorts till föremål för diskussion, om ej ett ökadt anslag begärts tör fångvården. Nu fick latitudsystemet, men icke de ökade och grofva öfverträdelserna a! kriminallagen, till största delen uppbära skul: den för det så betydligt ökade fångantalet och de likaledes så betydligt ökade fångvårdskostnaderna. Af grefve Hamiltons och riksarkivarien Nordströms yttranden skulle lätte ligen den slutsats kunna dragas, att de an tydda betänkliga olägenheterna afhjelptes om Frafktbestämmelserna mildrades och om sångvärdanslaget nedsattes. Men är det väl tänkbart, att brottens antal skulle minskas genom en mildare strafflagstiftning? Troligen icke, om ej åt fångarnes moraliska förbättring mera omsorg egnades. Skulle sångvårdsanslage minskas och befinnas otillräckligt, så nödgades fångvårdsstyrelsen af tvingande sparsamhets skäl förorda i nådeväg förkortning i den brotts: lingar ådömda straffuden, och att en efter an slaget lämpad emission af straff-fångar successive verkställdes. Men skulle väl den allmänna säkerheten dermed vara bewyggad? Man bör nemligen icke förbise att det olvervägande antalet straff-rångar hatva begått tjufnadsbrott, och det är en i alla länder konstaterad erfarenhet, att dessa brott itereras i en förfärande mängd. — Det är knappast tänkbart, alt riksdagen nu af sparsamhetsskål skall vägra det begärda anslaget till fångars vård; det vore ett farligt experiment, såsom ock h. exc. frih. De Geer erinrade, om man i detta fall gjorde en budgetsfråga till en lagstrittningssråga, som behandlades af statvutskottet. Anmärkningsvärdt är, att då frågan om ångvårdsanslaget af gretve Hamilton och riks arkivarien Nordström togs till utgångspunkt för en utllygt på lagstiftn ngens område, ingen at kammarens talrika jurister, mer än frih. De Geer, deltog i diskussionen. Vill riksdagen på ofvan antydda område j i