Göteborgsposten – 31 januari 1870, sida 2

Från Utlandet. Det ser litet brokigt ut i Rom, der ultramontanerna eller anhängarne af påfvens öfvervälde och verldsliga makt synes få svårt att reda sig. Ljuset tränger in öfver svartrockarnes stämplingar, hvilka de gerna vilja hålla i hemlighetstullhetens mörker och blottar för verlden en skådeplats med föga uppbyggliga strider om makt och mera. Det är endast de ondas anslag, som sky ljuset och vilja dölja sina handlingar. Det borde väl öfverstepresten i Rom veta, och likväl vredgas han öfver, att kyrkomötets fäder ej hemlighålla förhandlingarne. Denna vrede har kulminerat i följande utgjutelse, hvilken är ett allttör sällsamt aktstycke i våra dagar, att böra undandragas våra läsares kunskap: Uppmaning af deras eminenser kardinalpresidenterna för det ekumeniska mötet, i det allmänna sammanträdet d. 14 Januari. På det heliga mötet i Trient varnade kardinalpresidenterna d. 17 Febr. 1562 fäderna för att offentliggöra de till pröfning föreliggande ärendena i följande af sekreteraren Angelo Masserelli upplästa ord: Årevördigaste fåder! Eders nåder veten, huru ovärdigt och opassande det ar, att dekreter och andra ärenden, som förelagts fäderna till pröfning, spridas bland folket, innan de beslutats, antecknats och på offentligt möte förkunnats. Derför varna och uppmana vi de upplysta legaterna och presidenterna i nåde att, för detta mötes äras och goda namns skull och för att förebygga möjlig förargelse, att icke bekantgöra de dekreter eller andra ärenden, som föreligga till diskussion, eller att visa dom i afskrift för någon utanför mötet, eller slutligen att skicka dem till någon utanför staden och äfren att på det strängaste förbjuda edra tjenare allt detta. Men då nu till vår stora ledsnad och alla godas förargelse detsamma skett, som det hvaröfver kardinalpresidenterna vid mötet i Triest klagade, så se vi oss nödsakade att utfärda en varning och inskärpa den hos alla dem, som i vårt apostoliska bref benämnas Multiplices inter, neml. alla fäder, mötesembetsmän, teologer, sakkännare i den romerska rätten och andra, hvilka på något sätt bistå fäderna eller nämnda embetsmän i mötets angelägenheter, isynnerhet som att genom dagspressens tygellöshet många stora. obehagligheter uppstå genom brytandet af hemligheten och alldenstund det i nämnda apostoliska bref finnes ett särskilt påbud om hemlighållandet, hvilket ej kan utan stor synd brytas af någon. Från sekreterarens byrå: Jeseph (Fessler), biskop af S:t Hippolytus, sekreterare. Att detta upprepade törbud ingenting verkat, är naturligt, och innehålla de stora ledande tidningarne fortfarande sina afslöjande korrespondenser från Rom. Bästa beviset derpå är, att vi kunde i Lördags meddela den adress till päfven, i hvilken en del biskopar begära, att H. H. ej skall bry sig om att framlägga dogmen om oselbarheten för mötet, emedan detta blott skulle föranleda till att folket vände sig från kyrkan. Vi erfara nu, att denna adress redan undertecknats af omkring 200 biskopar. Men man låter sig ej nöja med afgifvandet af denna adress. De europeiska och amerikanska biskoparne befara neml. med skäl, att om dogmen verkligen kommer inför mötet, så skola de många råa och slafviska biskopar, som inkallats till detta möte från Sydamerika, Afrika, Australien och vissa trakter af Asien och hvilkas antal är högst betydligt, komma att genom detta sitt större antal ötverflygla de förra, hvilka dock representera stift, bebodda af tidens mest civiliserade folk. Det är tydligt, att jesuiterna, hvilkas nät som bekant sträcker sig öfver all verlden och hvilkas mefistofeliska diplomati Eugne Sue neppeligen för fantasirikt skildrat i sitt verk Le Juif errant, just räknat på denna omständighet, för att kunna tå sin plan om förklarandet af påfvens ofelbarhet som dogm genomdrifven. Här bakom dölja de väl någon ny och satanisk plan, genom hvars utförande de hoppas kunna på nytt slå folken i bojor. På grund häraf ha de tyska biskoparne, och andra med dem, inom mötet kraftigt hänvisat på vigten at sin ställning som representanter för stora och bildade delar af kyrkan och härpå grundat sin fordran, att man vid de afgörande omröstningarne ej blott skall räkna de enkla rösterna, utan äfven fästa något afseende vid folkmängden i de stift, biskoparne representera. Diskussionen antog med anledning af detta väckta förslag en särdeles liflig karakter, och berättelsen om förhandlingarne har utöfvat ett djupt intryck på den hel. fadern, till hvilken de mest framstående med