Göteborgsposten – 29 januari 1870, sida 1

SCrt. oo YI alo olvertygade om att nar dessa föreläsningar, tyvärr, innan kort äro afslutade, de skola lemna etter sig det angenämaste minne, men också en tomhet, hvilken inga tillställningar, inga baler — icke ens maskeradbaler! — skola förmå att fullständigt fylla. Möjligtvis spektaklerna! Ty ända sedan hr Strakosch bildade sitt nuvarande förtjenstfulla sällskap har den allmänna låten varit, så fort fråga väckts om orsaken dertill att spektaklerna understundom varit fåtaligt besökta oaktadt alla behjertansvärda och aktningsvärda ansträngningar från direktörens, regissörens och sujetternas sida: a, skälet å helt enkelt: Det saknas en komiker! Nåväl, en sådan är nu kommen och dertill en komiker, som står i mantal! Tjugofem år ha nu förflutit sedan en ung, lefoadsglad Stud. Molmiensis, efter att några år ha funderat på att taga kameralen, slog Rabenius och de andra lagvrängarne i väggen samt begaf sig direkt i väg till Stockholm, måhända gnolande på den strof i den qvicka Dulcamara-visa han sjelf vid en Majfest i Upsala diktat, hvari det heter: Men sor Kameraln den saten fordras hufvud som en häst! Hans anlag och hans håg förde honom till förste direktören för K. M:ts Hofkapell och Spektakler, han ville debutera på k. teatern, och han fick det. D. 14 Nov. 1845 debuterade den unge studenten på landets första scen, men icke allenast som skådespelare utan äfven som författare i lustspelet En Komedi. Maken till debut har troligen ingen nu lefvande svensk konstnär gjort. Liksom genom ett trollslag var efter denna hans ryktbarhet skapad och namnet Johan Jolin inskrifvet bland koryferna i svenska konstens annaler. En Komedi uppfördes på en jemförelsevis kort tid 30 gånger på k. teatern, en då högst ovanlig framgång, och nu följde efter hvarandra: En man af verld och en man af värde, Mäster Smith, Barnhusbarnen, Strid och Seger!, Utt minnesblad-, Smädeskrifvarenx, ÅUng IIanses dotter?, MjolnarfrökenF En man som vill ha rooch Min hustru vill ha roligt samt monologerna Mammas gosse och Studentens Majnatt m. fl. originalarbeten samt dessutom en mångfald bearbetningar och ölversättningar. Samtidigt härmed har Jolin utvecklat en rastlös verksamhet äfven inom andra grenar af vår sköna litteratur. Hans poem Åhjellbruden prisbelöntes af Svenska akademien, hans noveller och skizzer slukades med entusiastisk beundran af allmänheten och förskaffade honom ett namn inom denna genre bredvid August Blanche, Karl Kullberg, Orvar Odd, Kjellman-Göransson o. a. Under dessa trägna litterära arbeten vinnlade han sig äfven om utveckling i sin konst som dramatisk framställare och den som varit i tillfälle att se honom först och främst i de karakterer, han enkom för sig diktat (Kolmodin, Berthel, Merkurius, Rollän, von Urne m. fl.) och sedan i de många andra, åt hvilka han gifvit gestalt (Acres i Rivalerna, Briguet i Nya Garnisonen, Gaspard i Debutanten och hennes sar, Per i Wermlänningarne?, Richardin i Goda exempel m. fl. andra oförgätliga typer), har helt säkert icke tvekat att åt honom inrymma en mycket sramstående plats bland våra förnämsta komiska skådespelare. Vi ha alla icke blott läst om utan äfven sjelfva kännt den saknad, som uttalade sig vid Jolins bortgång från k. teatern år 1868, och föga anade vi väl då, att han ännu en gång skulle lemna ett lyckligt familjlifs lugn för att fira nya triumfer på tiljorna, som föreställa verlden. Ännu mindre kunde vi förmoda, att denna ära skulle vederfaras vår egen göteborgska scen och derföre genomträngde underrättelsen om hans tillämnade ankomst hit som en glänsande hoppets stråle, som ett glädjande järtecken den skymning som från alla håll började bryta in på vår teaterhimmel. Han är nu här och redan nästa Tisdag uppträder han som Axel Vapensköld i sitt första dramatiska arbete, En Komedi, grundstenen till den minnets vård som den aktade författaren, den firade skådespelaren, för evärdeliga tider rest sig inom svensk litteratur, svensk konst. Carlsdagen förflöt här temligen spårlöst, några skott, några flaggor, ingen bal, se der alltsammans. Det mest anmärkningsvärda var nästan att Carl XV sjelf — ångfartyget nemligen — fick sig ett hål i pannan! Annat slag lärer det nog ha varit i Stockholm. Stor Carlsbal på slottet i natt och stor Carl Johans-fest på Operakällaren hela gårdagen. Carl Johans-fest? Åhja, visst har ni hört talas om den stora fest som vårt lands störste sångare, den glade Carl Johan Uddman, den dagen anställer på Operakällaren för sina vänner, och deras antal äro legio. Man rumlar på stenborgare (ett slags likör), svagdricka och sockerskorpor, tal hållas på vers och prosa och värden hyllas i skålar, sånger och — telegrammer. Vi tycka oss ust se hans trefliga tysionomi, hur han glänande af fryntlighet och vänskap ser sig omring i den vida krets, der han, lycklige man, cke eger en enda ovän, huru han småler och ycker att allt är så godt! Sådane segrar orde väl kunna jemföras med dem hans store damne vann i menniskomördande drabbningar, e vinnas sannerligen icke af hvem som belst, y de äro det goda, det ännu vid framskriden Ider alltid ungdomliga hjertats! Ätven härirån afsändes flera telogrammer at vänner till Q2 — — (HARn