Göteborgsposten – 29 januari 1870, sida 1

Kr 11444 ÖCGG SUPER LA 1141. — VGÅII YOÖIIAn9festen i Stockholm. — En våta. — Anekdot. Nu i vi på maskraden Jaså, jaså! Här visst hela staden Hä hå! Hå hå! kunde man med Mammas Gosse utbrista, då man i Lördags afton inträdde i Nya Teaterns strålande salong. Från öfveroch underjordiska ramper, från gaskronor och kandelabrar göt sig, om icke precist ett ljushaf, så åtminstone on försvarlig sjö af ljus öfver de brokiga, skrattande, skuttande, struttande och nojsande skarorna. Men hvad betydde väl alla ljus i salongen, om man kunnat förena dom till en enda låga, mot de blixtrande stjernorna bakom de svarta, röda, blå, skära eller hvita sidenmaskerna! Väl klingade tonerna från orkestern med magisk tjusning ofver masgorna i salen, kommande fötterna att röra sig i takt och benen att spritta af lust att få piruettera med, men hvad betyder sjeltva sserernas musik om den tonat från hr Mauritz Beyerböcks Trollflöjt eller från hr Johan Beyerböcks melankoliskt klagande oboö, mot några vänliga igenkänningsord tramhviskade bakom ett alundsvärdt sivenskägg! Skulle du väl velat byta ut det ljutva vidrörandet, den sakta tryckningen at en liten fin, elegant behandskad hand mot en nådig bandskakning med jordens mäktigaste eller en inbringande handtryckning at sjelfvaste Rothschild? Helt säkert svarar du: nej, och gör du icke det, så är du eudera en krypande hoftrapps-svansare eller en penningsyål skinnbracka. 1 vilket fall som helst, så var du bestämdt cke på balen i Lördags och har följaktligen ingen då om den onämnbara tjusningen i det vi här ofvan sökt beskritva. Ty det var obestridligen damerna, som satte lif i denna maskerad. Det var deras lörtjenst att konversationen redan från början blef glad och spritande, utan att urarta till tvetydigheter, att lansen blet litvad, ja, yrande, utan att någonin sjunka ner till trivolt cancaniserande, att naskeradtriheten verkligen blef hvad den bör rara: friheten till ett harmlöst och pikant, —— :— LD 1 tAdsosc.lcöwCewee