Göteborgsposten – 29 januari 1870, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1870. IV. (Forts. fr. föreg. n:0.) Nu fick en af kammarens nyvalda leda: möter ordet, kapt. Palander, hvilken efterträdt den väl mycket anspråksfulle grundlagstolkaren kapt. Witt såsom representant för Karlskrona. Han vände sig mot åtskilliga anordningar, vidtagna eller föreslagna i afseende på sjöförsvaret, vitsordande att betydliga besparingar på detta område kunde ske, men icke i den riktning som föreslagits. Sålunda vore det en misshushållning att, säsom skett, ifrågasätta anslag till sörhyranae af enskildt sjötolk till sjöförsvarets behof, då icke mer än omkring en tjerdedel af den befintliga stammen kunde i sjötjenst sysselsättas och då denna stam — båtsmännen — i medeltal erhöll blott 10 dagars årlig tjenstgöring. Talaren visade det felaktiga deri, att den vid sjövapnet anställda personalen erhöll så ringa ötning, ehuru tillräcklig materiel förefinnes om den endast rätt användes; men orsaken till den förmenta bristen på materiella resurser för en större öfning var den ytterliga förvirring och oreda hvari sjöförvaltningens räkenskaper befinna sig. — Hr Palander yttrade sig med stor ledighet, var fullkomligt hemmastadd i den sak hvarom fråga var, och ehuru hans anmärkningar i sak voro ganska skarpa, framställdes de med mycken moderation. — Att de af kommendören Adlersparre måste till besvarande upptagas var oundvikligt, då han i sjöförsvarets organisation har en så väsendtlig andel och då han sedan flera år fungerat inom, och man kan väl säga, varit den allenastyrande i sjöförvaltningen; men hittills har icke någon inom Andra kammaren mer än hr Adlersparre varit i afseende på sjöförsvarsväsendet hemmastadd, ty kapt. Witt, annars mycket ordrik och modig, uppträdde aldrig så, att han kom hr Adlersparre för nära. Då emellertid denne herres skaplynne är lika hetsigt som imperato riskt, så befarade man att han nu skulle brusa upp. Början af hans replik förrådde ock det naturliga lynnet, men olik de flesta andra talare, blef hans anförande på slutet moderat, nästan undfallande. Karlskronarepresentantens anmärkningar, hade förefallit honom väl skarpa, sade han, dock medgafs att sjöförvaltningens räkenskaper varit otillfredsställande, men åtgärder hade vidtagits för ett bättre bokföringssätt. Så tillvida fick alltså hr Palander rätt; men hr Adlersparre kunde ej instämma i eden värde Karlskronarepresentanvens åsigter i öfrigt, och åberopade mot denna andra praktiska och skickliga sjömäns mening. Men då ämnet vore för vidlyftigt att nu behandla, så ansåg sig talaren dermed böra uppskjuta till en annan gång. — Hr Paander fick derefter ånyo ordet, tackade för ie medgifvanden som hr Adlersparre gjort och or de lötten han afgitvit beträffande ett bättre ooktöringssätt, men ville ej medgifva att han hegagnat för mycket superlativa uttryck, och inmärkte särskildt det olämpliga deri att hr X. i sin replik ständigt kallat honom Karlscronarepresentanten; det var en heder att af letta samhälle hafva blifvit vald, men det fore en ändå större heder att representera it land, och i hans uppträdande skulle icke ågot lokalintresse skönjas. Sammanställer man den opposition, som ramskymtade i grefve IIamiltons yttrande röande sjöförsvarsorganisationen, med den ändå arsammare opposition, som hr Palander gjore i Andra kammaren, så kan man väl sluta ig till att vid denna organisation redan anringats ett frågetecken, som växer med tiden. Grefve Erik Sparre tog nu för första gänen till orda i Andra kammaren, och hans förta yttrande kunde ej gerna afse någon annan äga än jernvägarne; men han kastade sig enast in på deras förvaltning; den ansåg han lldeles för dyr, och redan långt förut hade an påyrkat indragningar och besparingar uppående till en million rdr. Han var civilmiistern tacksam för att besparingar af en half illion åstadkommits, men han höll strängt på