Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 3

rum och en salong, hvilka vanligen bebos af direktören i conciergeriet. I salongen befinner sig nu prins Pierre Bonaparte såsom fånge. Salongen är bygd i form af ett korshvalt med pelare, hvilka endast springa litet fram från muren. Två små fönster med jerngaller insläppa blott ett sparsamt ljus och sitta för högt att kunna tillåta någon utsigt åt gatan. Prinsen har icke sin egen betje ning, utan måste nöja sig med conciergeriets folk. Ransakningen går sin gilla gång, men har hittills mest upptagits med förhör af de vigtigaste vittnena. Vid förhören med Ulric Fonvielle, Santon och Pascal Grousset synes man hafva kommit till det resultat, att dessa herrar bildat ett slags komplott mot prinsen, ehuru man ej kunnat aflocka dem någon bekännelse härom. En arkitekt har måst uppgöra en noggrann plan öfver prinsens boning i Auteuil och särskilt ofver den salong, i hvilken dråpet skedde. IIvarje möbels plats är utsatt på teckningen, och vittnena ha en för en måst afgilva en fullständig förklaring om, på hvilken plats i rummet en hvar at de i tragedien deltagande personerva stodo under hela uppträdet. Flera motsägelser ha härvid framkommit. Emellertid har fruktan för ut gången af processen icke minskat prinsens matlust. Hans räkning hos en bekant restauratör Vefour uppgick för fem dagar till 604 tres. Napoleonerna äro kända för att ba god appetit, både politiskt och köttsligt. I Spanien ha val till cortes nu pågått några dagar, och ha desamma hittills uttallit gynnsamma till förmån för monarkisterna. Hertigen af Montpensier hade uppträdt som kandidat i Oviedo (Asturien), men töll igenow. Inom cortes har man förhandlat det väckta förslaget om, att familjen Bourbon skulle fur alla tider förklaras utesluten från spanska tronen. Ninisterpresidonten Prim bekämpade förslaget i det han hänvisade på den orättvisa, som detta förslag skulle innebära mot hertigen at Montpensier, som visserligen ej understödjer regeringen, men likväl gjort revolutionen vigtiga tjenster. Han förklarade dock på samma gång, att drottning Isabellas eller prinsens at Asturien äterinsättande på Spaniens tron vore en omöjlighet. Med undantag af Topete, som hyllar hertigens af Montpensier kandidatur, hade ministrarne ej någon kandidat, utan ville låta det nuvarande interregnum sortvara. — Förslaget, som utgått från republikanerna, blef ock förkastadt med 50 röster mot 37. Det uppgifves från Rom, att redan 480 biskopar undertecknat en adress till pålven om, att han måtte dekretera sin ofelbarhet. Men pårven skall likväl icke villfara denna begäran, om antalet at undertecknarne icke blir betydligt större. — Deremot har ett antal andra biskopar, förnämligast tyska, uppsatt en petition till påtven med begäran, att han måtte öka antalet medlemmar i utskotten för de biskopliga förslagen och tillåta motionärerna sjelfva deltaga i utskottsförhandlingarne. Adressdiskussionen inom Österrikes deputerade kammare har d. 22 d:s fått eti ovanligt intresse derigenom, att grefve Beust tog till ordet. Ian började med att angripa den pessimism, som tagit ö:verhand i Österrike sedan slaget vid Sadowa, och satte geutemot denna sin egen orubbliga förtröstan. -Under de sista dagarne har man här skildrat framtiden med mörka färger för er, mina herrar, men jag motser den med orubbligt lugn och oförsvagadt mod, och af den väntar Jag mitt rättfärdigande. Det är min önskan, mitt hopp och min uppriktiga sträfvan, att denna upprättelse skall komma mig till del genom en lugn utveckling, som är fri från alla skakningar; det är min fasta öfvertygelse, att jag skall förr eller senare få den ...Ingen har i högre grad än jag städse insett, att det tyska elementet måste tillförsäkras den vidsträcktaste krets för sin verksamhet här i riket; men jag kan ej godkänna den åsigten, att det kan gagna det tyska elementet, att år ut och år in vara dömdt till att ligga i fejd med de andra nationaliteterna, och att dessa nationaliteter kunna vinna något på att föredraga kampen framför närmandet. Detta är icke ljumhet eller tvetydighet, m. h., utan vittnar det om ett varmt hjerta för Österrike, ett fast förtroende till dess bestånd och dess tramtid, en klar blick in i det kommande. Såsom utrikesminister måste det för honom vara maktpåliggande att så snart som möjligt göra slut på denna strid. Man hade påstått, att han satte den yttre freden på spel, men nu kunde han med tillfredsställelse förklara, att det ej fanns någon regering i Europa, till hvilken Österrike icke stod i ett godt, fredligt, ja, förtroendefullt förhållande (starka bravorop). Måtte regering och riksråd ej låta denna yttre fred, ötver hvars varaktighet vi ju icke äro herrar, gå obegagnad förbi, utan taga ögonblickets allvarliga uppgift i hand med kraft och bestämdhet, prrade med hofsamhet och försonlighet! Allt, hvad jag förmår göra med mina svaga krafter för att understödja eder, skall redligen bli gjordt. (Åhörarne