Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 1

godt. Älund, misstroende och en småsinnad förföljelseanda lyste fram öfverallt i st. s. der broderliga endrägt, jag hoppats finna. Vore Jag frenolog — det jag nu alldeles icke är — skulle det måhända falla mig in att söka skälet härtill i en allt för stor utveckling af förvärfsbegärets organ hos mina hit utvandrade landsmän, ty jag föreställer mig att detta begär drifvit de flesta hit; och att denna drift lätt förqväfver våra vackrare känslor — vänskapens och förtroendets — tager jag för afgjordt. Men påminnande mig, hurusom andra nationer, tyskarne t. ex., såväl dei denna som i andra städer bosatta, åtnjuta stort beröm för god sammanhållning, och tvungen att tillräkna deras utvandring samma bevekelsegrunder, måste jag ötvergifva denna teori och kasta skulden på andra omständigheter. Det är kändt, att af sådana personer, som hemma i Sverige gjort sig skyldiga till en eller annan förseelse och på grund deraf ansett sig nödgade att lemna fäderneslandet, hafva de allra flesta tagit sin tillflykt just till Chicago, der många at dem, sedan de vetat att förskaffa sig ett visst anseende, på ett bedrägligt sätt uppträdt såsom runnare, jordförsäljare och arbetsgifvare, hvarigenom de lyckats lura en mängd af deras egna godtrogna landsmän. Äfven framstår såsom en högst bedröflig sanniog, att de svenska presterna äro flitiga att utså tvedrägt och missämja bland folket. Deras framfart här vittnar om en så hög grad af fräckhet, fanatism och konsiderationslöshet, att jag, fastän med tydliga bevis under ögonen, önskar ännu noggrannare undersöka härmed sammanhängande förhållanden, innan jag griper verket an och nedskrifver en skildring af huru långt en prest kan drifva upp sin affär i ett land, der lika litet en vaksam press som ett icke allt för beskedligt konsistorium håller honom tillbaka. Efter att hafva sagt så mycket är jag skyldig att omtala, det jag i Chicago gjorde bekantskap med åtminstone en aktningsvärd prest, pastor Bredberg, som föraktande alla otillbörliga sätt att värfva anhängare till sin församling och rikta sig sjelf på religionens bekostnad, tackar Gud och är tförnöjd, blott han eger det nödtorftigaste. I Chicago utgifvas f. n. icke mindre än tre tidningar på svenska språket, af hvilka Åbenska Amerikanaren och Hemlandet äro do mest spridda. Dessa båda, hvilka egas af sårskilta bolag, hafva hittills förfäktat helt olika meningar i såväl religiöst som politiskt hänseende; och fullkomligt trämmande för det ridderliga stridssätt, som allt mera gjort och gör sig gällande inom pressen hemma hos 038, hafva dessa tidningar ständigt företagit de mest klumpiga utfall emot hvarandra, hvarvid direk örernas och redaktörernas egna personer fått sitta emellan på ett sätt, som gjort att man vid sammandrabbningarne tyckt sig se härtestarne flyga i luften. Isynnerhet har Hemlandets spiritus rector, en obildad prestman, visat sig lika outtröttlig som oöfverträfflig i konsten att smutskasta; och denna hans tormåga har framstått i så mycket vederstyggligare gestalt, eftersom den honom anförtrodda udningen, uppsatt och underhållen nästan uteslutande at prester, alltid gifvit sig namn af att vara redigerad i en sannt kristlig anda. — En genom redaktörens af Sv. Am., hr Ros, plötsliga afskedstagande nyligen inträfsad omstörtning inom denna lilla tidningsverld bar gifvit allmänheten mycket att fundera på. Samme hr Sundelius, som i sin egenskap af IIemlandets redaktör hittills upp:rädt såsom den bittraste fiende emot allt hvad till Sv. Amerikanaren hörer, har neml. nu blifvit erbjuden och antagit redaktörsskapet för sistnämnde tidning; och detta under sädana vilkor, att han för framtiden måste kasta öfver bord de åsigter, dem han nyss bekämpat, för att hädanefter troget följa det en gång för alla för Sv. Am. uppgjorda program, hvilket är, i full motsats till Hemlandets, af ett på det hela taget ganska godt och frisinnadt innehåll, och som blifvit uppsatt af hr Roos, en man, hv lken härstädes gjort sig värderad för eu viss bottenärlig rättframhet i tal, handling och skrift. Reflexionerna öfver detta ämne göra för öfrigt sig sjelfva, helst när man, som jag, af sjelfva ordföranden i Sv. Amerikanarens direktion blifvit upplyst om, att här i Amerika anses det just vara höjden af all krigskonst att — inom pressens rike förstås — genom lysande anbud lyckas göra sjelfva generalen för det fiendtliga partiet till öfverlöpare och fältherre öfver egna trupper. Han känner säkrast motståndarens svaga sidor samt