Göteborgsposten – 26 januari 1870, sida 2

let för sin äregirighet var han villig att söla sig i brott. Men han var äfven försigtig och beräknande, och han visste att, för att ostraskadt kunna begå brott, måste han så ordna sitt lif att han kunde undgå misstankar. Han visste att en vördnadsfull och tillgifven son alltid är aktad af goda menniskor, och han hade studerat den menakliga naturen för väl för att ej ha varseblifvit att det finnes mera godt än ondt i verlden, huru elaka några af jordens innevånare än kunna vara. Vorlden är lätt narrad, och de som gåfvo akt på den unge läkarens lif voro färdiga att förklara honom för en högst exemplarisk ung man. Patienter kommo till honom utan att han sökte dem, och vid tiden för Honoria Eversleighs ankomst till London hade han erhållit en liten men lönande praktik. De penningar han på detta sätt förtjenade satte honom i stånd att lefva. De penningar han förvärfvade genom att skrifva i medicinska tidskrifter kunde han spara. Han visste huru nödvändiga penningar äro under alla lifvets förhållanden och han förnekade sig hvarje nöje och hvarje lyx för att kunna hopspara en summa, hvilken han vid behof kunde använda. Mathilda Carrington var en af dessa lugna qvinnor, som ej tyckas känna något intresse för den dem omgifvande verlden och som tyckas vara lyckliga utan de nöjen som behaga andra qvinnor. Hon lefde fullkomligt allena, utan en qvinlig vän eller bekantskap och såg sällan sin son, hvars studier och läkarepraktik togo nästan hvarje stund i anspråk.