Göteborgsposten – 26 januari 1870, sida 1

drå Harmgat rna, hos J. O. Beckman, N:o 2, hör son N:is 7 8, hörnet at Alloch Skansgator! hvilka samtliga ställen jemväl lösnummer förs GÖTEBORG. D.F. BONNIERS BOKTRYCKERI, från en inkomst af 200.000 rdr, hvilket icke kunnat ske utan att betydliga inbesparingar af postverket vidtagits. Då man ifrån flera håll ställer än mera ökade, berättigade anspråk på postverket, torde man deraf ock böra räkna på någon inkomst för statsverket. En fruktan för framtida behof af ökad beskattning torde icke vara grundad, då man väl icke behöfver befara att vi betinna oss i ett återgående och att det ej kan vara att hoppas för mycket om vi tro att vi framdeles skola komma derhän som 1862, då de extra inkomsterna uppgingo till 29 millioner. — Sedan trih. af Ugglas slutat sitt anförande afbröts sammanträdet, och hade då ytterligare tio ledamöter begärt ordet. I Andra Kammaren öppnades diskussionen om statsregleringspropositionen af hr John Ericson, som ansåg den beräknade minskningen i bränvinstillverkningen för liten; den borde endast upptagas till 115 millioner kannor. — Hr Jöns Pehrsson uttalade sig mot alla förhöjda utgifter i den öfvertygelsen att åtskilliga indragningar på de olika hufvudtitlarne skulle kunna göras. — Hr Palander protesterade mot den föreslagna nedsättningen i anslaget till öfning för sjöförsvarets personal. — Statsridet Ehrenheim förklarade närmare orsaken till den olikhet i beräkningen af statsanslagens belopp, som den föreliggande statsregleringspropositionen företedde mot den vid förra riksdagen afgifna. Man hade då ej haft någon närmare gynnsam period att rätta sig efter än året 1866, hvaremot nu det sistförflutna året med dess lyckliga resultater i afseende på skörden lemnade en tillförlitligare ledning för beräkning af de särskilda bevillningarne. — Grefve Eric Sparre fästade uppmärksamhet på nödvändigheten att göra sådana indragningar i afseende på jernvägarnes förvaltning att desamma hädanefter kunde lemna ett förmånligare resultat än för närvarande, då enligt trafikstyrelsens berättelse för 1869 — såsom talaren oriktigt uppgaf i stället för 1868 — de ej lemnade till statsverket större inkomst än 800,000 rdr eller 0,913 proc. af anläggningskostnaderna, hvilket uppenbarligen vore alldeles för litet, särdeles om man toge i betraktande, att man af de enskilda jernvägarne fordrade, att de skulle gifva 5 proc, äfvensom att bruttoafkastningen af statsbanorna utgjorde 6,141,000 rdr. Ett af de förnämsta medlen till åstadkommande af ett gynnsammare förhållande i detta hänseende vore att göra indragningar i anslaget till trafikstyrelsen, och, om det än i detta hänseende borde tacksamt erkännas, att regeringen gått representationens önskningar till mötes, äterstode ännu mycket att göra. Ja, talaren betviflade ej, att den nedsättning uti ifrågavarande post, som han för ett par år sedan angifvit såsom möjlig eller 1,000,000 rdr äfven kunde åstadkommas. Ett vilkor derför vore dock, att hos oss inrättades en särskild minister för allmänna arbeten och sålunda början kunde göras med den nödvändiga reformen af indragning utaf de många dyrbara kollegiala styrelser, som nu förefunnes och af hvilka talaren uppräknade 11 stycken — ett antal, större än ledamöternas i konungens rädskammare. Tal. förklarade sig hata all byråkrati, isynnerhet i förvaltningen af industriella företag, och vore en varm vän af sparsamhet och en skicklig administratior, det förra derför, uppriktigt sagdt, att sparsamhet säge i hans natur, samt slutade med en uppmaning till.statsutskottet att komma chefen för civildepartementet till hjelp i hans lofvärda bemödande att åstadkomma besparingar. — Statsrådet Adlercreutz påpekade ofvannämnda af grefve Sparre begångna misstag, instämde i samma talares önskan att erhålla ett gynnsammare resultat af jernvägarne, men antydde tillika att de förslag till uppnående af detta mål, som af grefve Sparre kunde komma att framställas, möjligen skulle visa sig lika litet verkställbara, som de projekter i andra riktningar, hrilka af honom vid andra tillfällen blifvit framställda. — IIr Törnfelt framställde på ett sätt, som väckte kammarens munterhet, sin åsigt derom, att den af erkebiskopen Reuterdahl gjorda ansökan om pension borde afslås. — Hr IIierla påpekade några besparingar, särdeles under 4:de hufvudtiteln, som enl. hans tanke utan fara kunde företagas. — Sedan hr Staaff framställt några invändningar mot det sätt, hvarpå grefve Sparre beräknat den af jernvägarne upplupna nettovinsten, och denne sistnämnde derpå svarat, lemnades ordet åt hr Rundgren, som skarpt klandrade hr Törnfelts förfarande att vilja kasta ett skimmer af löje öfver erkebiskopens pensionsansökan och önskade, att detta förfarande ej måtte få aflöpa utan protest från kammarens sida. Dessa ord helsades med talrika bravorop, men upptogos till besvarande af ej mindre hr Jöns Pehrsson, hvilken oriktigt ansåg dem vara riktade mot honom, än äfven hr Törnfelt, som förnekade, att hans yttrande varit förestafvadt af något som helst begär att vilja förlöjliga hr erkebiskopen, för hvilken han hyste den största aktning och vördnad. — Hr Hjelm framställde slutligen den önskan, att den i propositionen för vissa skollärare föreslagna löneförhöjningen äfven måtte komma sådana till del, som före år 1853 tillträdt sina betattningar. — Härefter remitterades propositionen till statsutskottet. Den af hr Bergström vid ett föregående sammanträde väckta frågan ang. omregleringen af platserna i Andra kammaren företogs derefter till slutligt afgörande. Någon diskussion föreföll dervid, i det hrr Uhr och Liss Olof Larsson gillade den gjorda förändringen såsom i flera hänseenden ändamäålsenlig, bl. a. derför att den bragt representanterna från samma län närmare tillsammans, hvaremot hr Bergström, Dahm och Jöns Pehrsson vidhöllo det af förstnämnda ledamot framställda yrkande om en återgång till den gamla ordning, hvilken till följd af i j i — fd— — — ycket insvent i hem I med Novee Harlrar an