Göteborgsposten – 24 januari 1870, sida 3

mycket hastigt och med temligen fasta steg mot den ödesllsra maskinen. Hans ansigte är dock dödsblekt. Ilunnen till trappan, som leder upp till schavotten, lutar han sig intill presten, kysser honom och säger: Dites d monsieur Claude, que je persiste. (Såg herr Claude, att jag står vid hvad jag sagt-. — Han ville dermed antyda att han vidblef sitt påstående om att han haft medbrottslingar). Hunnen uppför trappan, kastas han af skarprättaren, som oupphörligt följt efter honom, under guillotinbilan. Ett tungt slag och allt var slut... Hela uppträdet hade blott varat några sekunder och man ville knappt tro att det var förbi. Kroppen och hufvudet bletvo genast kastade i den till hands stående bödelsragnen, hvilken skyndsamt for derifrån. Derefter skred man genast till nedtagande af guillotinen. I detta ögonblick inträffade en pinsam scen. Två fint klädda fruntimmer stego fram och doppade sina näsdukar i det nyss utgjutna blodet. Folkmassan vid mynningarne af de gator som förde till platsen hade emellertid blifvit allt vildare och trängde på för att komma fram. Den vann äfven terräng, men det lyckades dock att hålla den undan. På sjelfva gatan la Roquette herrskade vildt tumult. Vagnarne fingo nu fara upp och kommo till hundratal. IIopen höll sig ännu länge qvar i grannskapet af Roquette. Många voro i öfverlastadt tillstånd. Det uppstod några oordningar; häktningar företogos, men lugnet blef ej allvarsamt stördt. hicktjufrar hade infunnit sig i talrik mängd. Under nattens lopp blefvo öfver 20 häktade. Det intryck, som Traupmanns afrättning gjorde på mängden, talar i hvarje fall ej till förmån för dödsstraffets bibehållande. Det sista samtal som Traupmann hade med Claude var af följande lydelse: — Ur sista stund nalkas. Fatta mod. — Jag hyser ingen fruktan, svarade Traupmann. Derefter försäkrade han ännu en gång, att han var delaktig i brottet, men ej sjelf hade mördat. — Ni har alltså medbrottslingar? sade Claude. — Jag har alltid sagt det och vidhåller det ännu. — Nåväl, Traupmann! Ni måste uppge dem. — Jag kan det ej. Traupmanns stämma var under detta korta samtal fast och säker. Den prest som uppmanade honom till ånger afhörda han lugnt; han syntes ej hysa någon stor fruktan. Presten talade med honom om hans mor och hans familj. Detta allena syntes rora honom. Ett glas vin som presten erbjöd honom slog han ut. Jag vill ej ha, sade han, jag skall veta att dö med mod-. Då han kommit på schavotten hade han ett anfall af svaghet. Presten sökte att trösta honom. Jag anbefaller åt er min familj, isynnerhet min arma goda mor. Dessa voro hans sista ord.