Göteborgsposten – 24 januari 1870, sida 3

marknad; förråd 311,000 bal Traupmanns afrättning. Härom skrifver en korrespondent från Paris d. 19 d:s: I går afton vid 10-tiden spred sig den underrättelsen att Traupmann i dag på morgonen skulle afrättas. Då man under de sista dagarne redan så ofta blifvit förd bakom ljuset med afseende på tiden för hans afrättning, ville man till en början ej rätt tro på underrättelsen, men berättelserna om de förberedelser som vidtogos på Place de la Roquette skingrade snart alla tvifvel om att Traupmanns sista stund var nära förestående, och ända från midnatt tågade menniskomassor från olika delar at Paris mot afrättsplatsen. Densamma var redan före kl. 9 på aftonen uppfylld af en temligen talrik folkhop. Största delen at denna hop tillhörde de lägre samhällsklasserna och många — deribland äfven ett antal som hade stolar och bänkar att hyra ut — hade infunnit sig för att senare åter uthyra sina platser. Jag lemnade boulevarderna kl. 1 och inträffade framemot kl 2 på Place de la Roquette. Då jag hunnit i närheten af fängelset, stannades på boulevard du Prince Eugene plötsligt min vagn af polisbetjening. Boulevarden var nemligen der besatt med parisergarde till häst och polisbetjening, hvilka ej tilläto någon åkande att färdas vidare, utan tvungo alla att till fots fortsätta vägen ända till Place de la Roquetto. Sjelfva denna plats, eller snarare gatorna dit, ty hela platsen var genom militär afspärrad, erbjöd en högst egendomlig anblick. Om ej afsky galofysionomier och qvinnor ur de lägsta klasserna bildat tlertalet af denna hop, skulle man kunnat tro sig försatt till en marknad i en småstad. Öfverallt blefvo vin, öl, konjak och dylikt med högljudda rö ster u bjudna, alla vinkällare och kaffehus vid rut de la Roquette och boulevard du Prince Eugene voro öppna, och folkmassan, hvilken var så uppsluppen som om det varit fråga om en festdag, drack, skrek och stojade utan uppehåll. Itt stort antal personer hade tagit plats på murarne, taken och byggnaderna kring platsen och hvarje upphöjd punkt var tätt besatt. Sjelfva Place de la Koquette var på båda sidor besatt af parisergarde till häst och fots, och guillotinen samt den port, genom hvilken Traupa ann skulle göra sin sista vandring, lågo i djup skymning och kunde knappast urskiljas genom det stora atstånd hvarpå hopen befann sig från desamma. Folkmassan blef allt tätare och tätare. Först infunno sig nattsvärmarne och nattsvärmerskorna frän boulevarderna. Dessa tycktes ha druckit ansenligt och uppfyllde luften med vilda rop och galla skratt. Senare framryckte quartier latin, d. v. s. studenterna och deras väninnor. Största delen kom från Bullier, hvarest natten igenom var maskeradbal, och dessa voro ännu mera tygellösa och vilda än boulevardsvärmarne. Skandalen och larmet blefvo allt fruktansvärdare. Man nöjde sig ej längre med grofva qvickheter, skratt och stoj, utan man fällde äfven hotelser och ropet: ÅNod med Traupmann! ljöd högt, först här och der bland hopen, sedan nastan allmänt. Äfven andra galna upptåg egde rum, och isynnerhet riktade man sitt skämt mot de fruntimmer, som ej skytt att klättra upp på byggnaderna för att få riktig syn på skådespelet och sjelfva framställa ett sådant. Ju närmare stunden nalkades, desto tygellösare och vildare blef hopen, bland hvilken för öfrigt äfven befann sig en mängd dystra gestalter, af hvilka några voro beväpnade med revolvrar och dolkar. Jag hade hyrt mig en plats, men insåg snart utt jag derifrån ej skulle kunna se det ringaste. Jag banade mig derföre mödosamt väg genom hopen för att vid fängelset göra ett försök att få komma ända fram till Place de la Roquette. Jag träffade der några andra journalister, hvilka befunno sig i samma läge som jag. För två af desamma lyckades det äfven att uppnå Place de la Roquette. Men mig blet denna lycka först förlänad, sedan jag slutligen träffat ett par polisofficerare, hvilka efter långa underhandlingar — jag hade nämligen inga papper, ej ens ett kort på m andtligen beslöto sig för att åta en polisbetjent föra mig till Place de la Åoquette. Min ledsagare — jag hoppas att han och hans kamrater aldrig af andra skäl måtte bli mig gitna till ledsagare — förde mig nu genom en mängd folktoma gator och gränder, hvarest vi blott stötte h polisbetjening och municipalgarde till häst och ots, tills vi ändtligen hunno till närheten af guillotinen på Place do la Roquette. Platsen erbjöd en lögst dyster anblick. På de båda hufvudsidorna de dystra murarne af de båda fängelserna; vid mynningarne af de båda dit ledande gatorna en vild, skrikande folkhop, som med möda hölls tillbaka af stadssoldater till häst och fot. Omkring tretio steg från utgängen till fängelset la Roquette stod dödsinstrumentet, som oaktadt sin enkelhet gjorde ett ytterst pinsamt intryck. Framför detta befann sig en afdelning gendarmer, och dessutom voro på båda sidor om den gång, som lemnats öppen mellan guilotinen och fängelset, municipalgardister och polisagonter af alla slag uppställda. Den öfriga delen af latsen var alldeles tom. Då jag ankom dit var klockan half sju. Klockan sju skulle Traupmann afföras till schavotten. Såsom det berättas hade han temligen kallt mottagit underrättelsen om att kejsaren afslagit hans nådeansökan, hvilken underrättelse chefen för säkerhetspolisen meddelade honom kl. fem på morgonen. Hela natten hade han sofvit lugnt. Han tyckes för öfrigt ha anat, att denna dag skulle vara hans sista, ty i går hade han begärt att få skrifva till sin familj för att meddela den sin sista vilja. Då skarprättaren gjorde hans dödstoilett, darrade han lindrigt, men höll sig för öfrigt helt lugn. På slaget sju öppnas fängelsets portar. Traupmann, ledd till höger af fångpredikanten, till venster af ett bland skarprättarens biträden, skrider