Göteborgsposten – 24 januari 1870, sida 1

liga det andliga, Beethoven att förandliga det sinnliga. Den förre älskade helst att dväljas i dagens klarhet, den senare vandrade gerna bland skuggorna. Beethovens skaparförmåga hade sin period at uppblomstring, sin tid då den stod på sin middagshöjd tills den slutligen röjde spår af ölvermogenhet. Under den första, som man skulle kunna kalla den lyriska perioden, komponerades åtskilliga piano-trios och Sonater (deribland den bekanta Sonate pathetique). duetter för piano och violin, Adelaide, m. m. I den andra, den episk-heroiska, proklamerade han en subjektif rikining inom musiken, då framställaren ej i objektivt lugn reflekterar öfver något som förflutit, utan så att säga med elddrag tecknar det närvarande i åhörarens själ. Hans verk från denna period ega en formskönhet, hvilken ingen efter honom uppnått. Trolöst besviken kärlek förde slutligen Beethoven in i den demoniska perioden, under hvilken han med förkärlek skildrade lifvets nattsidor. Från denna period daterar sig den bekanta Sonata quasi una fantasia i Cismoll, hvari första och sista satserna andas idel dyster förtviflan, Mellan båda insmyger sig en Dur-sats i smältande torer påminnande om kärlekens och hoppets ljufva tid. Denna sats har också träffande blifvit kallad une rose entre deux abimes, En ännu mera utpreglad demonism framträder i largo-satsen i Ddurstrion, den s. k. spöktrion, som derefter på ett utmärkt vårdadt sätt utfördes af direktörerna Ilulthyren. Czapek och Allander. Till slut spelade fru Mathilda Wilskman, mill Ellen Nilskman samt hrr Allander och Lucxek Ess-durs qvartetten, ursprungligen qvintett för piano och blåsinstrumenter men af mästaren sjelf omarbetad. Knappt hade sista tonerna af denna undersköna tonskapelse förklingat, förr än det entusiasmerade auditorie genom de lifligaste bifallsyttringar egnade sir gärd åt det högst förtjenstfulla återgifvande deraf.