Göteborgsposten – 22 januari 1870, sida 2

eller annat svar skickade sin sörman en ut maning eller tvenne vittnen på halsen, ocl likväl kostade detta genistreck honom ännu icke hans plats. Hans beskyddares långmodighet höll sin beskärmande hand öfver honom, och först då det visade sig riktigt tydligt, att han med teaterbiljetter köpte en at sina kamrater till att utföra hans arbete, under det han sjelf använde byråns penna, bläck, papper och tid till att skrifva komedier, först då tillsades Rochefort, att hans tid som tjensteman der var slut, och han stod åter på boulevarden med två tomma händer. Det var den andra krisen i hans lif, om hvilken man dock kan med skäl säga: Tu Pas voulu, George Dandin! Den egentliga orsaken till, att Rochefort visat sig så otillgänglig för sina förmäns varningar och sina beskyddares förmaningar, låg troligen i den omständigbeten, att han re. dan då smakat på det farliga gift, som man kallar författarefåtänga. Dels ensam och dels i förbindelse med andra unga män, af hvilka vi här endast vilja nämna den bekante Cham, hade han isynnerhet för Vådevillteatern och teatern i Palais Royal skrifvit en del muntra småstycken, hvilka tillhöra de oskyldigaste alstren af hans litterära verksamhet. Den välvilja, hvarmed dessa arbeten mottagits af publiken, hade emellertid gått Rochetort i hutvudet, och det berättas att han, då baron IIaussmann i sin godmodighet ville göra ännu ett försök med honom och derföre erbjöd honom en väl lönad plats, om ban ville upphöra med att skrifva för teatern, svarade, att hr prefekten begärde af honom det omöjliga, eftersom han var på väg till berömmelse och ara... Det är bekant, att författareverksamheten för pariserteatrarne isynnerhet i början inbringa mera pamnkunnighet, än penningar, och Rochefort måste derför snart se sig om efter andra och mera lätt flytande förvärsskällor. Med alla hans föregåenden och personliga förbindelser måste hans val naturligtvis falla på journalistiken — men på hvilken Journalistik? I Paris finnes det två slags journaler, af hvilka den ena med allvarliga mål för ögonen och stora uppgifter att lösa ständigt skaffar sina medarbetare på en ministertaburett eller för dem till inflytelserika befattningar inom administrationen, under det att den andra, som uteslutande afser att förtjena penningar, i lyckligaste fall skaffar sina dkare en förmögenhet och tvetydigt rykte. För att upptagas i den första klassen, fordras det allvar i karakteren, kunskaper och omsorgsfulla studier helst i afseende på en eller onnau specialitet; för att få tillträde i den andra klassen, behöfves det blott något af 4en anda, som funnit sitt uttryck i om qvädet till m:lle Theresas bekanta sång: Rien niest sacr pour un sapeur! Derjemte fordras det dock en viss esprit, men för att icke säga, att denna egenskap är nästan lika allmän bland fransmännen som hetsighet och mod, så äro fordringarne i detta afseende icke så stora, som det vid första ogonkastet vill synas. I Paris finnes det något, som kallas esprit commun, ett slags gemensam vara som i väsentlig mån tillhör det franska språket och det brokiga, på iakttagelser och intryck så rika pariserlifvet. IIvarje infödd eller naturaliserad parisare öser ur nenna guldgrufva och kommer derigenom lätt till att utan ansträngningar stå såsom den personifierade qvickheten i jemförelse med andra. Med dessa upplysningar för ögonen skola våra läsare knappast kunna hysa något tvifvel om, hvilken klass af journalistiken som Rochefort valde. Den gamle flanören från boulevarden, den oförtrutne habitugen från Bullier och Mabille, som hade sina entrses på alla teatrar och var djupt invigd i den parisiska sportens och demimondens mysterier, måste vara en ren vinst för den specifikt parisiska pressen. Efter det han först gjort sitt namn kändt i Charivari, följde tillbuden raskt på hvarandra. Aurlien Scholl, som ville skapa en konkurrens åt Figaro, upprättade en tidning och engagerade Rochefort som croniqueur. IIans artiklar slogo an hos den allmänhet, för hvilken de voro afsedda, och Figaros redaktör, den erfarne Villemessant, var ej sen att beröfva denna konkurrens dess gadd, genom att locka Rochefort öfver i sitt läger. Fogeln var ej svår att fånga. Alldenstund hela intresset vid denna metier endast vänder sig omkring penningar, var en tillökning af eti par hundra franes i månaden stor nog, ör att få hr Rocheforts namn i Figaros spaler, der det under ett par år omstrålades af en viss demi-gloire, tills en ren slump gjorde en kiljswessa nödvändig. Rochefort hade neml. år 1867 under uträllningstiden skrifvit en artikel, i hvilken dan ötverhöljt de krönta hufvuden, som då esökte Paris, med allt det gift och den galla, om stod till hans samvetslösa pennas förfosande. Men då var Figaro blott en jourval litteraire, såsom den kallades, hvilken ej ade rätt att meddela politiska artiklar, och Villemessant såg sig derför satt i den största örlägenhet. För att undvika den hotande faan, skyndade han att ändra sitt blad till en olitisk tidning, men från denna stund inträde en viss köld emellan honom och Rocheort. Denne, som nu en gång fått smak för et nolitiska smädeskrifvarief fanffar att dun