Göteborgsposten – 22 januari 1870, sida 2

2 1 Från Utlandet. Vi fortsätta bär Robert Watts i går påbörjade teckning af enri och den franska lemokratien: ÅIenri de Rochefort är född i Paris år 1832 af temligen obemedlade, men hederliga röråldrar. IIans far har förvärfvat sig ett visst namn som vådevillförfattare, och sonen visade redan tidigt anlag, hvilka tycktes antyda, att han ärft något af sin fars talang. Tyvärr hade han icke ärft fadrens karakter. I det bekanta pariserkollegiet S:t Louis, der han sattes i skola, visade han sig försumlig och likgiltig i alla ämnen, som fordrade allvar och ihållande il:t, men sysselsatte sig deremot mycket med att skrifva vers och uppnådde äfven i denna konst en viss färdighet, som då och då förskaffade honom ett erkännande från hans lärares sida. Vid sitt 18:de år blef Rochefort student, och liflig och häftig som han var, kastade han sig nu hufvudstupa in i det parisiska studemlifvet i Quartier latin, der han med sin färdighet i att skrifva vers och sin talang i att få ihop epigrammer snart skaffade g en viss popularitet. Farorna och frestelserna i detta If äro bekanta. Några stälsatta karakterer gå igenom krisen och återvända till det borgerliga samfundet, från hvilket de så att säga varit uteslutna några år, men till dessas antal hörde ej Rochefort. Efter det han ett par år gifvit sig mine af att Sudera medicin, medan han i sjelfva verket studerade solklifvet på Closeri de Lilas, var stamgäst på parterren å Odeon-teatern och ulibragte sin öfriga tid med att skrifva halft politiska och halft osedliga verser, utan att någonsin öppna en allvarsam bok, kom han en väcker dag under fund med, att hans san.ilj mistat det lila, hvaraf den hittills lefvat. Detta var den första krisen i hans lif. Han såg sig nu bragt till nödvändigheten att sjelt brtjena sitt brod, men fastän han ännu icke visat sig duga till något, räckte hans goda ie honom likval denna gång handen och öppnade för honom utsigt till att komma in på en hederlig bana. lin departementschef under Seineprefekten, hvilken stått i ett vänskapligt förhållande ull Rochetorts aflidne far och kände enkans behöfvande omständigheter, tog vård om sonen och skaffade den unge oduglingen en anställning med 1200 francs om året på en af sina byråer. Det var en efter parisiska förhållanden god början. Rochefort hade nu fått tillsalle att visa, hvad han dugde till, och det måste man medgifva, att han i så fall icke stack under stolen med något, om än resultatet icke motsvarade hans beskyddares förväntingar. Rochefort var en parodi af extra-ordinarie, likasom han senare blef en parodi af journalist och nu är en fullständig vrängbild af en poliliker. Af alla de egenskaper, som erlordras hos en person, hvilken tänker göra lycka under administrationen, hade han icke en enda. IIan var försumlig, oefterrättlig och derjemte olydig och anspråksfull. Redan i sina studentdagar hade Rochefort fått smak för dueller, och — åter ett ironiskt drag — i de så kallade hederssakerna fanns det ej någon mera ömtålig riddare än han. En dag, då bans byråchef hotat honom med att till baron IIausamann inlemna en särskild berättelse om hans försummelser, kände sig Rochefort till den grad kränkt i sin fria maenniskovärdighet, att han i stället för en ursäkt