Göteborgsposten – 22 januari 1870, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. En liten stortjus. Det är numera sällsynt att då en stöld blifvit begången våra utmärkta espanare icke inom kort taga reda på tjufven, om än det icke alltid lyckas dem att återskaffa det stulna. Men tack vare de välvilliga pantlånare, som tyvärr till allt för stor mängd finnas inom detta samhälle och bland hvilka flertalet synes beredvilligt lemna lån till äfven de mest misstänkta personer och å saker som äfven ett barn skulle kunna gissa till blifvit stulna — lyckas äfven detta mycket ofta och ibland händer det t. o. m. att personer som blifvit bestulna, men icke ansett det löna mödan att göra anmälan derom, helt oförvändtadt genom detektiva polisen återfå hvad de förlorat. Så inträffade i början af innev. år att en i huset N:o 29 vid Södra Hamngatan boende grosshandlare i detektiva polisvaktkontoret anmälte att han Söndagen d. 2 d:s ur en i samma hus befintlig låst källare blifvit bestulen på 3 a 4 buteljer vin och då två minderåriga gossar samma dag varit synliga inne på gården antogs att dessa begått stölden. Några dagar derefter anmälde en handelsbokhållare att han från ett magasin i samma hus blifvit frånstulen ett sidenparaply som han ställt ifrån sig i magasinet under det han gått in i ett angrängande rum. För dessa stölder misstänktes någon tid derefter förre bleckslagerilärlingen David Reinhold Andersson, hvilken ehuru han ännu icke fyllt 16 år redan gjort ganska stora framsteg å brottets bana, men dels till följd af sin minderårighet och dels genom sin fyndighet har han i de flesta fall lyckats slingra sig ifrån lagens straffande arm. Om de nu senast begångna stölderna berättade han, att han och en minderårig pojke vid namn Harald Theodor Björnsson från Kristiania vid 3-tiden på e. m. d 2 d:s ingått å gården till huset N:o 29 vid Södra Hamngatan och der öppnat en källarglugg genom hvilken Björnsson nedkrupit i källaren, men att de blifvit skrämda på flykten innan de hunnit stjäla något. Paraplyet erkände han sig hafva stulit en dag då han uppgått i samma hus för att tigga. Björnsson hade derefter sålt detsamma till pantlånaren L. Nilsson för 1 rdr(!). På fråga huruvida David icke hade sig bekant hvar en flöjt, som d. 10 d:s bortkommit från musiklaktaren i Cirkus, tagit vägen, erkände han sig äfven ha stulit densamma samt derefter lemnat den till kompanjonen Björnsson som för 75 öre pantsatt den hos pantlånaren W. Karth. Björnsson afgaf ungefär samma berättelse som David, men förklarade att han icke varit nere i källaren utan endast hann sticka in hufvudet i glug. innan de blefvo bortskrämda. Då han sålde p plyct till Nilsson hade denne uppmanat honom att ej för någon omtala affären. Häremot invände Nilsson att han visserligen köpt paraplyet men ej haft anledning misstänka dess oär åtkomst Målet blef af poliskammaren remitteradt till rädhusrätten och tillätos pojkarne att vistas på fri fot, men då Björnsson saknade såväl bostad som syszewättning här i staden blef han tills vidare intagen å Fattigförsörjningen.