Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 3

Huru kan en krets af valmän på inemot 30,000 vuxna män föredraga en sådan personnage för en kunskapsrik och i det politiska litvet så bepröfvad person som Jules Favre? Ja, så skulle man kunna fråga i oändlighet, utan att få reda i dessa skenbara motsägelser. Vi tro dock, att en förklaring finnes. Dels antaga vi, att denna ligger i den farliga makt, som den bullrande, braskande frasen fått i våra dagar, väl till märkandes då det gäller att framdraga rättigheterna i stället för att påminna om skyldigheterna, och dels kan man söka förklaringen i de moderna folktribunernas lust att lägga tyngdpunkten hos ett folk i dettas lägre samhällsklasser, hvilka derigenom göras till det noggranna uttrycket för folkandan. Att dessa villfarelser innebära stora faror för framtiden; förefaller oss tydligt. Det ligger i de menskliga förbällandenas natur, att de arbetande och föga eller intet egande samhällsklasserna alltid ha ett mera öppet öra för den, som predikar för dem om, hvad de kunna fordra, än för den, som påminner dem om, hvad de skola gitva, och följer man så tidens sed och bruk och ser i dessa samhällsklasser det Legentliga folket, så måste man äfven taga konseqvenserna och i sådana personer som Raspail och Rochefort se passande och hederliga folkrepresentanter. Rochefort är kanske verkligen en sådan, han har kanske först efter långvariga och mogna öfverväganden af den invecklade arbetarefrågan eller af den lika invecklade frågan om statens förhållande till samfundet kommit till den åsigt, som han nu förklarar för sin öfvertygelse, kanske ha vi i det hela taget gjort honom orätt. Låtom oss kasta en återblick