Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 3

är upphöjd eller låg, vacker eller ful, det vilja vi icke åtaga oss att här afgöra. Vi inskränka oss till att sasthålla vid det saktum, att det moderna Frankrike i högre grad än något annat land i Europa är en härd, ej allenast för uppriktiga politiska svärmare och ideologer, utan äfven för politiska charlataner, dessa pestbölder för ett sundt och fruktbringande politiskt lif, hvilka vanligen förstå att med sådan skicklighet begagna vissa af tidens älskningsidåer i sitt eget personliga intresse. Men ej nog med att denna specialitet är jemförelsevis starkt representerad i Frankrike; den intager äfven der en annan ställning, än i den flesta andra länder, den har flera och bättre chancer för sig, och det har mer än en gång lyckats medlemmar af detta respektabla brödraskap att skaffa sig en viss ryktbarhet och lysande lefnadsvilkor genom ett uppträdande, som helt säkert skulle annorstädes utesluta dem trån hederligt sällskap eller krossa dem under den allmänna meningens hånskratt. En utmärkt typ för denna klass af män och ett slående exempel på, huru långt man i Frankrike kan drifva det, om man blott har tillräcklig skamlöshet, förstår sig rätt på den politiska jargonen och kan väl utantill de stora orden om den heliga friheten, om folkets suveränitet och om förpligtelsen att sörja för arbetarens fysiska och moraliska välgång — en sådan utmärkt typ är Henri Rochefort. Vi ha under det sista halfåret städse måst omtala denne man i våra politiska öfversigter, men vi ha alltid gjort det med en känsla af motvilja, just derför att vi i så många hänseenden älska och beundra det högsinnade och varmblodiga franska folket och derför att vi af allt hjerta sympatisera med den utsigt till att komma i-besittning af en gagnelig och moderat frihet, som nu erbjuder sig för detsamma. Då vi icke desto mindre vilja göra hans lif till föremål för några betraktelser, så ligger orsaken härtill ej blott i önskan om, att det hos våra läsare icke måtte finnas en skugga af tvifvel om rätta beskaffenheten af denne mans karakter och afsigter, utan vi tillstå rent ut, att den bedröfliga omständigheten, att han f. n. spelar en viss roll i sitt fäderneslands politiska historia, förefaller oss vara ett så märkligt och, vi kunna gerna säga det, illa bådande fenomen, alt det fordrar en närmare belysning. Gud och hvar man vet, att Marat, efter det han varit en oduglig läkare, blef en stor slyngel och ett politiskt odjur, men han har likväl sin plats i historien, om ej annorlunda, åtminstone såsom kuriositet. Samma plats kan väl medgifvas pariserföljetonisten och Lyktgubben Henri Rochefort. Rochefort är, vare sig att man betraktar hans härkomst, hans utveckling eller den plats, han nu tillvällat sig i lifvet, ett märkligt exempel på den ironi, som så ofta spåras både i den enskildes tillvaro och i verldssty relsen och hvilken då och då kommer svaga andar till att tvifla om det sannas och det godas slutliga seger. Rochefort är född adelsman, och likväl har knappast någon mindre än han erinrat sig de gamla, gyllene orden: noblesse oblige, knappast någon så som han släpat ett gammalt hederligt namn genom de tvetydigaste hål och blad i Paris, för att till sist sätta det i den offentliga gapstocken såsom en fullständig karrikatyr af en solkets man, en frihetens och solklighetens martyr! Hvilken skärande ironi ligger det icke häri! Eller hvad skall man tro, då man såsom representant och ledare för den hederliga franska demokratien ser framställas en man, hvilken från sin tidigaste ungdom varit en odugling, ständigt lupit ifrån de hederliga befattningar, hans slägt och vänner förskaffat honom, samt två eller tre gånger begagnat sin talang till att behandla skandalösa förhållanden på ett för en verldsstads demoraliserade publik tilltalande sätt i sina mest personliga intressens tjenst? Men hur är det möjligt at: uppställa ett till den grad ömkligt och andefattigt, på casåer och bland den parisiska demi-monden tillbragt lif som en ledstjerna för den hederlige, allvarlige och flitige arbetaren? Huru kan en krets af valmän på inemot 30,000 vuxna män föredraga en sådan personnage för en kunskapsrik och i det politiska