Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 1

torde ej förr än efter utskottsvalen kunna påräkna någon tillökning af dem som blifvi. bedragna på drömmen om lifvet, d. v. st som icke fått anställning i utskott. Första kammaren har endast erhållit åtta nya ledamöter, men af dessa är det endast två, advokatfiskalen Rydqvist och bruksegaren Häggström, som icke tillförne fungerat såsom riksdagsmän. Af denna kammares 125 ledamöter för tre år sedan sitta ännu 101 qvar; 5 äro aflidna, 3 hafva ölvorgått vill Andra kammaren. En sådan kontinuitet är mer än tillfredeställande. Kammarens ålderspresident, frih. Sprengtporten, fungerade nu med samma allvar och elegans som d. 16 Jan. 1867. Endast en af denna kammares ledamöter har mera märkbart åldrats, eller, kanske rättare sagdt, de kroppsliga smärtorna ha drabbat honom hårdast — frih. Hugo Hamilton. Han nödgas nu begagna krycka och käpp, han rörer sig med svårighet, men han har dock inställt sig här och han är lika glad till lynnet som förr. Vid kammarens första sammmanträde möttes den af ett dödsbud; aftonen förut hade grosshandl. Sehartau, husvudstadens tredje representant i ordningen, aflidit. Han blir lika svår att ersätta i Första kammaren som på Stockholms börs. Första kammarens samlingsrum befanns äfven vid sistförlidne riksdag mycket dragigt och från ytterväggarne spridde sig en obehaglig kyla. Dessa olägenheter har man sökt afhjelpa, bland annat genom anbringande af två höga, runda kakelugnar, i hvilka den kalla luften skall uppvärmas. Men öfverdirektören Styffe befarar att dessa kakelugnar kunna sprängas och ledamöterna derigenom svätva i fara. Derföre bjuder försigtigheten att kakelugnarne icke begagnas under sammankomsterna. Men då kan man ju på dem til-ämpa Ehrensvärds bekanta sräga: kolonner, hvad gören I här? Af Andra kammarens 192 ledamöter äro 103 nyvalda. Bland dessa hafva dock 18 tilltörno fungerat såsom rikedagsmän. En så stark omsättning är anmärkningsvärd, och kan, om den fortfar, blifva betänklig. Det beror dock väsendtligen derpå huruvida omsättningen tenderar till utbyte uppåt eller utföre, huruvida de resp. valkretsarne föredraga en bättre förmåga för en underordnad; då är ombytet fullt berättigadt, likaså om en kandidat med verklig karakter, äfven om hans talang ej dermed är jemförlig, föredrages framför en talang utan karakter. För flertalet bland de nyvalda äro riksdagsarbetena främmande, men ändå mera de många vigtiga riksdagsfrågorna — och deri ligger det betänkliga. Det förefaller mig dock, att den starka omsättningen nu skall medföra ett ganska väsendtligt godt. Nekas kan icke att i Andra kammarens förhandlingar hade inrotat sig en rå ton, som vid sisttörlidne riksdag ofta blef mer än rå. Med denna afart af parlamentarism visade kammarens intelligenta ledamöter för stort undseende. Det beror nu på om dessa med biträde af de nyvalda förmå ioföra en bättre ton vid diskussionerna, och det hoppas jag. Bland de frånvarande är jag fullt öfvertygad att tre skola allmänt saknas, nemligen rådman Björck, hr Hedlund och kommerserådet Sjöberg. Den förstnämnde var statsutskottets lexikon. Hr Hedlund var en utmärkt debattör och oförfärad som så, och hufvudstadens valmän gjorde sig skyldiga till en oursäktlig blunder, då de icke återvalde hr Sjöberg. Vid inträdet på Andra kammarens reforentläktare i Tisdaga öfverraskades jag af representanternas platsomflyttning. Hvarför den har skett, känner jag icke. Kanske grundar den sig på någon princip; men så stark är vanans A —