Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 1

göra det. Hon trodde att hämnd var en slags skyldighet, ej blott mot henne sjelf utan mot den ädle make hon förlorat. Minnet af den ångestfulla natten i Yarborough Tower och de mörka stunder uf skam och förtviflan, då sir Oswald vägrat att tro på hennes oskuld, lemnade aldrig Honoria Eversleigh. Tiden kunde ej mildra bitterheten af detta minne. Emellertid tillväxte barnet och utvecklade sig till allt större och större fägring under modrens förtjusta blickar; men vid sidan af det vackra barnaansigtet stod för henne den mörka bilden af Victor Carrington. Under en lång tid tog landtfolket noga reda på allt hvad lady Eversleigh företog sig. Man gjorde den upptäcgten att hon aldrig lemnade Raynham, att hon egnade sig så uteslutande åt sitt barn som om hon varit den simplaste bondqvinna, och att hon använde mera penningar till barmhertighetsverk än någon medlem af Eversleighska familjen förut gjort, ehuru denna familj varit utmärkt för stor frikostighet och välgörenhet. Folket i trakten höjde föraktligt på axlarne. De kunde ej tro att denna qvinna var god, hvars slägt in kände och som alla hade fördömt. Hon förställor sig, tänkte de; hon vill ingifva den föreställningen att hon är en förföljd martyr — lidande engel, och hon hoppas att på det sättet återvin sitt anseende bland oss. Så tänkte folket i trakten, tills en dag den underrättelsen kringspriddes att lady Eversleigh lemnat slottet gen oss en na