Göteborgsposten – 20 januari 1870, sida 1

Göteborg d. 20 Januari 1870. Väderlekstelegrammet af gårdagen till närvarande handelsförening upplyser, att barometerståndet var högt vid Nordsjön och Östersjön. NO. vind rådde i Tyskland, i nor ra Europa gick vinden på SV. Prof. Baucks föreläsningar. Den fjerde föreläsningen, igår afton, efter hvad det vill synas ännu talrikare besökt än de förgående, behandlade Giuck och Mozart. Från Haydn, symfoniens och oratoriets skapare, återgick tal. till operan sådan den utbildats af Scarlatti, Hasse m. fl. Operan blef alltmera en sångkonst, der vokaliser och koloratur spelade hufvudrollen, förelöparne till senare tiders orimligheter, såsom då man ännu idag hör Rossinis Tancred i en smältande aria tolka sitt bjeltemod, Bellinis Norma i rullader slunga förbannelsen mot sin otrogne älskare och Donizettis Anna Bolena vid foten af schavotten utgjuta sig i en glänsande bravur-aria. Halson utdanades till ett instrument, hvars högsta möjliga virtuositet det gällde att uppdrifva. Recitativet och arian blefvo operans förnämsta momenter och denna förvandlades sålunda till ett slags konsert en action. Som reformator i detta hänseende var Gluck ämnad att uppträda. Född 1714 i en by på böhmiska gränsen och efter att i 4 år ha studerat under den berömde Sammartinis ledning komponerade han sina första operor i den då törherrskande italienska operastilen. Hans retormatoriska verksamhet inföll vid en längre framskriden ålder år 1762, då han i Wien komponerade Orfeo ed Euridice, hvari han främst bland alt eftersträfvade sanning och klarhet. Mäktiga fiender reste sig dock emot honom och då hans derpå följande opera Aleeste rönte ett ännu mera kallsinnigt emottagande, begaf han sig 1773 till Frankrike, der han val emottogs af hofvet, så mycket mera som Marie Antoinette varit bans elev, då hon ännu var österrikisk erkehertiginna. Här uppfördes 1774 hans berömda Iphigenie en Aulide, med texten at Rollet, bearbetad etter Racines odödliga tragedi. Operan hade lysande framgång och man berättar att då den vredgade Achilles sjöng sin aria, alla närvarande otficerare drogo sina värjor och instämde i melodien. Men all framgång uppväcker afundsmän och sedan Glucks vedersakare gentemot honom uppställt italienaren Piscini utspann sig den bekanta striden mellan Gluckister och Piecinister, hvilken fördes i flera år och hade arten af en partifanatism, som till och med åstadkom lösning af de heligaste band, familjens. Striden hade också en djupare grund än blotta personligheten, den gällde principer. Tal. berättade en fin anekdot hurusom Gluck, då Piccinisterna lyckats åstadkomma att hans Alceste föll igenom, rusade ut från operasalongen och mötande en vän utropade: Alceste est tombe — —, hvarvid denne genast inföll: Oui, du ciel! Gluck dog 1787 i Wien, dit han återvände, men striden var derfore icke slut: under nya nawn och i andra former fortgår denna täflan mellan den franska och den italienska musikskolan ännu i dag. Mozart var den som i sin musik skulle förena företrädena hos både den italienska, den franska och den tyska skolan. Sallan bar också det gudomliga uppenbarat sig på jorden i en så hänförande torm, som i hans musik. Efter några kortfattade biografiska detaljer gjorde tal. en intressant, snillrik och glansande analys af Mozarts operor och de deri förekommande karaktererna, hvilken vi ingalunda vilja försöka att äterg.fva och som illustration härtill utförde m:ll Charlotte Valentin subretternas drottniogs, Susannas, bekanta