Göteborgsposten – 20 januari 1870, sida 1

Kapten Joseph Duncombe, eller Joe Duncombe som han vanligtvis kallades, var en storväxt rödbrusig karl om femtio år. Han var en öppenhjertig, hederlig man, enkling med en enda dotter, som han atgudade. Hvilken far som helst kunde ursäktas för att asguda en sådan dotter som Rosamond Duncombe. Hon var en af dessa gladlynta, sannt qvinnliga varelser som tyckas födda för att göra hemmet till ett paradis. Hon hade ett mildt lynne, ett skratt som klingade likt musik, ett sätt som var utomordertligt fängslande. Då det äfven tages med i beräkningen att hon hade en mycket liten näsa, läppar som voro friska och röda som mogna körsbär, rosenkinder och klara djupblå ögon, så måste man bekänna att Rosamond Duncombe var en högst förtjusande flicka. Om Joseph Duncombe dyrkade sin ljushåriga blåögda dotter, så var hans kärlek ej obelönad. Rosamond dyrkade sin far, hvilken hon ansåg vara den bäste och ädlaste af alla skapade varelser. Rosamonds minne af sin mor var blott helt dunkelt. Hon hade vid mycket tidig älder förlorat denna ömma beskyddarinna. Hennes far hade för halftannat år sedan lemnat tjensten, efter att ha försält sitt fartyg Vixen för en ansenlig summa, så väl kändt var detta fartyg inom handelsflottan. Detta var en uppoffring som kapten Duncombe gjort för sin älskade dotters skull. För honom sjelf hade sjömannalifvet ej förlorat något