Göteborgsposten – 19 januari 1870, sida 1

— Om ni ej tog penningarne, hvar blefvo de då af? frågade han. — Undanlagda, svarade den andre kort, och kert förvar som om de voro i kyrkan, såvida e mig oblidare än någonsin. — Ni har då gömt dem? — Ja. i så gäj lyckan är — Hvar? Mr Milsom betraktade sin vän med en illparig blick. — Ja, det skulle ju vara bra roligt att veta, mr Wayman, eller hur? sade han. Och sedan skulle det en lätt sak att söfva mig med en kopp opiiblandadt kaffe, hvarefter ni skulle skynda bort och undersöka mitt gömställe, medan jag låg redlös i er gästfria boning. Det är hvad ni skulle göra om jag händelsevis vore ett oskyldigt barn, eller hur, mr Wayman? Men nu råkar Jag att icke vara något oskyldigt barn, hvarföre något sådant ej skall lyckås er, mr Wayman. — båraktigt prat! svarade Dennis Wayman bittert. Ni torde erinra er att hälften af Valentine Jornains penningar tillhör mig och borde ha varit i min ego lårgt före etta. Jag var ett nöt som anförtrodde dem i er vård. — Ni anförtrodde dem i min vård, emedan ni var trungen att göra det, svarade Svarte Milsom, och jag är er ingen tack skyidig för ert förtroende. Jag råkade känna en jude som var villig att lemna kontanta penningar för vexlarne, och ni anförtrodde dem åt mig, emedan det var onda sättet att förvandla dem i kontanter. Värden på ÅGlada Matrosen gjorde en böjning på