Göteborgsposten – 18 januari 1870, sida 1

Förslaget till allmän Poststadga. Den sordran på on omgestaltning af våra embetsverk, hvilken så ofta och med en sådan styrka blifvit uttalad att den otvifvelaktigt snart i en eller annan form måste blifva tillfredsställd, härleder sig icke ur något misstroende till deras förmåga att äfven vid den organisation de f. n. ega kunna fylla sitt ändamål. Men man anser, och detta med rätta, att resultatet vinnes snarare i trots af än i följd af deras organisation, och man är öfvertygad att en förändring i detta hänseende skulle låta de inom vår embetsmannakår befintliga intelligenta krafterna verka med ännu större framgång än hvad hittills kunnat ske. Ett bland de centrala embetsverk, hvars tidsenliga organisation antyder den riktning, i hvilken förmodligen äfven ombildningen af de öfriga verken kommer att gå, har nyligen gifvit ett ganska godt vittnesbörd derom, att öppen blick för allmänhetens behof, kännedom om utlandets inrättningar på likartade områden och förmåga att bryta med gammal, hinderlig tradition äro hemmastada äfven inom vär embetsmannaverld. Genom kungligt bref af d. 3 April 1866 uppdrogs åt generalpoststyrelsen att utarbeta en fullständig författning om postväsendet i allmänhet, och det är för att fullgöra detta uppdrag, som ett förslag till allmän poststadga nu blifvit till regeringen öfverlemnadt. Då de törhållanden, som genom denna lag komma att omordnas äro af intresse för hela den korresponderande allmänheten och hvem är väl icke korresponderande i våra dagar? — ha vi ansett det tjenligt att gifva en kort redogörelse för de väsentliga drag af den nya författningen, hvilka innefatta ändring i nu gällande bestämmelser. I den skrifvelse, som beledsagar förslaget och som innefattar motiverna för de nya stadgandena, finnas främst tvenne omständigheter omnämnda, på hvilka styrelsen sjelt härleder uppmärksamheten, enär på deras afgörande beror, hvilken lydelse skall gifvas åt en stor del af de föreskrifter, som böra i poststadgan inrymmas. Den ena af dessa omständigheter är upphörandet till väsentligaste delen af all sportelaflöning för postförvaltarne. Den andra är införandet at frankeringsfrihet äfven för försändelser mellan inrikes orter. De sportler, generalpoststyrelsen föreslår skola bortfalla, äro hufvudsakligen följande: afgiften för 8. k. afläggning, för brefs emottagande oster den i allmänhet fastställda tiden, för med delande af underrä telse om ankomsten af rekommenderadt bref, paket m. m., afgiften för lösväskor och slutligen äfven afgiften förs. k. lösbref. Deremot skulle posttjenstemännens provision å uppbörden i allmänhet, å frimäkesförsäljningen och å influtna diligenspassagerareafgifter qvarstå, liksom äfven det arvode, som s. n. utgår till dem för uppförande i kontrabok af postafgifter som skola af korrespondent utgöras. Af kanske ännu större vigt än frågan om sportelväsendets nästan totala afskaffande är den föreslagna bestämmelsen om upphörande af srankeringstvånget för inländska bref. Sedan poststyrelsen i en längre historisk framställning redogjort för utvecklingen af frågan om frankeriogsfriheten inom vårt land öfvergår den till att anföra de skäl, som under nuvarande förhållanden finnas till att upphälva. detta tvång, och att på samma gång bemöta de motskäl, hvilka kunna mot en dylik åtgärd förebringas. I en utlåtandet bisogad reservation har nemligen den från pluraliteten skiljaktige ledamoten, hr Winroth, sökt visa att den ifrågasatta åtgärden dels vore obehöflig, dels egnad att framkalla olä