Göteborgsposten – 17 januari 1870, sida 2

Lady Eversleigh stannade plötsligt och blickade mannen rakt i ansigtet. — Ni skall ej ha femtusen pence, utropade hon, ej femtusen pence. Min aflidne mans penningar skola aldrig gå genom edra händer för att bortslösas i lastens och brottens nästen. Om ni vill föra ett hederligt lif, skall jag lemna er hundra pund om året — en pension som skall utbetalas till er qvartalsvis genom mina affärsmän i London. Derutöfver skall jag ej gifva er en half penny. — Huru! utropade Svarte Milsom i ursinnig ton. Huru, Jenny Milsom, Honoria, lady Eversleigh eller hvadhelst ni behagar kolla er, tror ni att jag skall nöja mig dermed? Tror ni att jag skall hålla tungan på mig om ni ej betalar mig vackert för min tystnad? Ni känner då ej den man ni har att göra med. I morgon afton skall hvarenda menniska i byn veta hvilken högboren dame som bebor det gamla slottet — hvarenda en skall veta hvilken pligtskyldig dotter ladyn af Raynham är och huru hon låter sin far vandra barfotad i smutsen under det hon sjelf åker i granna vagnar. — Ni kan säga dem hvad ni behagar. — Jag skall säga dem en hel hop, det kan ni lita på. — Skall ni äfven säga dem huru Valentine Jernam fick sin bane? frågade Honoria med en egendomlig förändring i tonen. Mannen spratt till och tycktes några ögonblick ej veta hvad han skulle svara. Men han återhemtade sig hastigt och utbrast vildt!