Göteborgsposten – 17 januari 1870, sida 2

— — — ———————— — Jag ämnar ej omtala några af era oförnuftiga drömmar eller fantasier; men jag ämnar säga folk hvem ni är. Det skall vara alldeles tillräckligt, och ni gjorde bäst i att ändra ert beslut och visa er frikostig mot mig i stället för att drifva mig till ett sådant steg. — I detta fall skall jag aldrig ändra mitt beslut, svarade Honoria Eversleigh med fullkomlig sjelfbeherrskning. Ni kan mottaga den pension jag erbjuder er, eller förkasta den, hvilketdera ni behagar — men af mig skall ni aldrig, hvarken direkt eller indirekt erhålla något mera. Hvad beträffar er hotelse att omtala min olyckliga historia för folket på platsen, är det en hotelse som ej utöfver något inflytande öfver mig. Säg menniskorna hvad ni behagar. Lyckligtvis är verldens dom af föga betydelse för mig. — Ni skall ändra ert beslut innan morgondagen, skrek Svarte Milsom. Han var nästan utom sig af raseri och förödmjukelse. Han kände ett begär att slita denna qvinna i stycken — denna stolta och djerfva qvinna som vågade trotsa honom. — Jag skall ej ändra mitt beslut, svarade Honoria. Ni kunde ej kufva mig ens då jag var ett svagt och hjelplöst barn, erinrar ni er ej det? — Ni var sannerligen en motsträfvig unge — och så underlig ni såg ut sedan med ert hvita ansigte och era stora svarta ögon. (Forts.)