Göteborgsposten – 17 januari 1870, sida 1

Brefvet var fortfarande försegladt med lack, men sigillet var ej detsamma. Kammarjungfrun bar brefvet till gossen och denne gick, glad att slippa vidare förebråelser. Han skyndade så fort han kunde till det lilla värdshuset, der han frågade efter mr Brown. Denne gentleman närmade sig från värdshusgården, der han spatserat omkring, lyssnande till allt som han kunde få höra, och samtalande med stalldrängen. Han tog brefvet ur gossens hand och gaf honom en shilling i belöning. Derpå lemnade han gården och gick nedåt en stig som ledde till floden. På denna föga trafikerade gångstig öppnade han brefvet och läste följande: Då min enda utväg att undvika förföljelse är att till en viss grad ingå på era fordringar, samtycker jag att möta er. Om ni väntar mig i afton klockan nio vid floden till venster om bron, skall jag försöka att vid den tiden vara der. Himlen gifve att detta möte måtte vara det sista! Just som klockan i byn slog nio passerade en mörk gestalt öfver den sanka ängsmark som låg nära floden och visade sig snart på den smala gångstigen vid flodstranden. Vid samma tid befann sig på denna gångstig en man, hvars ansigte till hälften doldes af en bredskyggig hatt och som hade en kort pipa i munnen. Han lyftade på hatten och blottade sitt hufvud för den kalla nattvinden. Hans hår var kortklippt som en dömd brottslings. Månskenet föll på hans ansigte och visade mörka, väderbitna anletsdrag — det var anletsdragen