Göteborgsposten – 17 januari 1870, sida 1

Mannen svarade först endast med ett surmulet mummel. Derefter yttrade han: — Jag vill lika litet som ni tala om det förflutna, min fina, stolta fru. Om det ej är behagligt för er att erinra er den tiden, är det lika obehagligt för mig att erinra mig den. Det är lätt för en ung dame som har sitt uppehälle gifvet att rynka på näsan åt det sätt hvarpå andra skaffa sig sitt; men man måste lefva på ett annat sätt. Om man ej kan förtjena sitt lifsuppehälle på ett behagligt sätt, måste man göra det på ett obehagligt. Det uppstod en paus, som räckte under ett par minuter. Lady kEversleigh försökte att beherrska den sinnesrörelse hon erfor i trots af sitt skenbara luga. Svarto Milsom gick tyst vid hennes sida väntande att hon skulle tala. Stället var ensligt och det var ursäktligt om lady Eversleigh och hennes följeslagare trodde sig vara obemärkta. Men det var ej så. Huru ensligt stället än var, voro de ej allena. En qvinlig gestalt hade smugit sig efter lady Eversleigh från slottsportarne och denna gestalt följde i jemnbredd med henne under det hon gick med Svarte Milsom på strandbanken. Spionen doldes af den häck som skiljde strandbanken från ängen och kunde höra nästan hvarje ord som talades af dem som gingo på strandbanken. — Huru fann ni rätt på mig? frågade lady Eversleigh slutligen. — Af en händelse. Ni rymde ifrån oss på ett så