Göteborgsposten – 15 januari 1870, sida 1

OLLUVUIBSB. YD. T. JVM —— 1870 års riksdag. I dag samlas från landets skilda trakter tolkets förtroendemän till rikets hufvudstad för att hålla sina rådslag om det allmännas väl. Denna riksdag utgör sjelfva begynnelsepunkten i en ny legislaturperiod; at Andra kammarens män intaga många och bland Första kammarens ledamöter några få för första gången säte i vår riksförsamling. Huruvida äfven nya öfverläggningsämnen skola i större antal uppstå, låter sig naturligtvis icke på förhand afgöras; men troligt är att åtminstone representanterna för de komittenter, hvilka af sina ombud först och främst fordra att de skola synas (eller kanske rättare höras) icke låta afskräcka sig af den till och med från tronen till riksdagen uttalade varning, att icke taga för sig för mycket på en gång. För öfrigt erhåller denna riksdag af sina föregångare så många och svårlösta problemer i arf, att redan en lycklig lösning af dessa vore tillräcklig ate försäkra 1870 års riksmöte om en varaktig plats i nationens tacksamma erinran äfven om icke några nya problemer uppställas. Främst i vigt bland dessa frågor står kanske den om en ombildning af vårt försvarsverk, hvilken fråga blifvit i ett lindrigast sagdt oordnadt skick af 1869 års riksdag öfverlemnad åt dess efterträdare. Aldrig har väl ett mera omsorgsfullt utarbetadt förslag till den så länge påtänkta reformen i försvarsväsendet blifvit framlagdt, än det som utgått från vår nuvarande krigsminister, och det rönte äfven erkännande till och med af dem, som voro motståndare till de grunder, hvarpå förslaget var bygdt. Enligt vårt förmenande hade förslaget varit förtjent af en större och annorlunda beakaffad framgång än det formella erkännande, som kom detsamma till del. Men hufvudvigten ligger dock derå att nationen i ett starkt försvarsväsende erhåller en garanti för att dess yttre sjelfständighet betryggas och att det nu herskande tillståndet, under hvilket vår politiska existens kan sägas bero uteslutande på mäktiga grannars nåd, i möjligaste mån aflägsnas. Det är derföre icke mellan anhängarne af och motståndarne till ett stamsystem som hufvudstriden kommer att utkämpas, utan mellan dem som önska ett starkt, ett verkligt försvar och dem som anse sig hafva tillfreds ställt den nationella känslans fordringar, blott ett försvarsverk finnes på papperet. I en annan vigtig fråga — religionsfrihetsfrågan — har riksdagen redan uttalat sitt ord. Att icke dess förslag blifvit upphöjdt till lag, är icke riksdagens fel. Men man anser troligt att regeringen skall, enär ändock någon tid måste förflyta innan kyrkomötets bifall till inom dess lagstiftningsområde sallande bestämmelser hunnit inhemtas, begagna mellantiden för att med ledning af riksdagens beslut i ämnet framlägga proposition. I sådant fall komma vidtagna förändringar förmodligen hufvudsakligen att afse formen, icke innehållet, eller åtminstone icke vara af inskränkande karakter; ty religionsfriheten hör otvifvelaktigt till en bland dessa blotta tidsfrågor, för hvilka uppskof med atgörandet endast kan leda till utvidgande, icke till inskränkande bestämmelser. Åt ett mera ändamålsenligt ordnande af fattigvården egnade sist sammanträdande riksmöte äfvenledes sin uppmärksamhet. Uppgiften var att aflägsna de olägenheter, som en alltjemt tillväxande panperism medförde för samhällets bättre lottade medlemmar genom de ökade fattigvårdsbidrag, hvilka i följd af nämnda förhållande ålades dem. Det sätt, hvarpå riksdagen löste denna uppgift, var enkelt och radikalt, kanske blott alltför raskt. I stället för att med bibebållande af den gamla grunden söka lindra bördorna och athjelpa missbruken, upphäfdes denna grund helt och hållet och efterträddes af en motsatt. Den frivilliga fattigvården skall ersätta den obligatoriska, d. v. s. de fattiga hänvisas på sig sjelfva eller, såsom det med ett förskönande uttryck benämnes, på den Åkristliga barmhertigheten. För att döma af den omständigheten att icke mindre än tvenne komiter blifvit tillsatta att yttra sig i ämnet, synes det som om regeringen icke vore böjd att obetingadt åt de af riksdagen framställda grunder skänka sitt bifall. Och underligt vore icke detta, ty fråga är om att borttaga något, som så länge kristligt samhälle, ja så länge en stadgad samhällsordning funnits i vårt land ansetts utgöra en samhällspligt. Det ligger derföre icke utom möjlighetens gräns att detta ärende ännu en gång skulle kunna bli föremål för riksdagens behandling, i händelse neml. konungen, i betraktande af frågans vigt, anser sig böra öfverlemna den åt riksdagen att gemensamt med honom afgöras. Vid förliden riksdag bifölls den kungliga propositionen om grundräntornas förvandling i penningar. Frågan om grundskatterna kommer förmodligen att vid denna riksdag framträda i tvenne former, i det ett radikalt parti anses vilja förorda deras borttagande utan lösen och skattebeloppets fördelning på allmänna bevillningen, under det medelvägens män påyrka deras kapitalisering och successiva aflösning. Åsven sistnämnda utväg torde icke i allo vara fördelaktig för statsverket och dessutom svår att förverkliga, hun o — — Fa AG Ah LA