Göteborgsposten – 14 januari 1870, sida 1

af denna oerhörda förmögenhet. Han var borta för alltid och han hade dött i den tron att hon gjort sig ovärdig honom. Midtunder sin triumf dolde enkan ansigtet i sina händer och snyftade konvulsiviskt. De tårar som i detta ögonblick strömmade från hennes ögon voro de första hon utgjutit på denna dag och de voro mycket bittra. Reginald Everslcigh betraktade henne med förakt och hat i hjertat. — Hvad säger ni nu, Lionel? sade han till sin kusin då de tre unga männen lemnat matsalen och suto vid frukosten i ett mindre rum. Ni trodde ej att min ärade tant var en skicklig skådespelerska då hon svimmade framför dörrarne till mausoleum. Nu måste ni väl slutligen erkänna att den lilla scen hon nyss utförde var mästerligt spelad. — Hvad menar ni med scen? — Det utbrott af sorg som mylady visade till vår uppbyggelse, då hon fann sig vara egarinna till Raynham. — Jag tror att ett sådant arf kan vara en giltig anledning till sorg? — Nej, Reginald. Jag tror att en qvinna som förorättat sin man och varit den indirekta orsaken till hans död, väl kan känna sorg då hon upptäcker huru innerligt hon varit älskad och huru fullständigt hon haft en ädel mans förtroende. — Bah! utbrast Reginald föraktligt. Jag säger er att lady Eversleigh är en fulländad skådespelerska, ehuru hon aldrig uppträdt inför en bättre publik än marknads